Johannas

För fem år sedan var 1 April en riktigt rolig dag, där skämt, glädje och skratt stod i fokus. För fyra år sen blev det tvärtom. Livet ändras, vänds rakt upp och ner och skakas om innan det kastas i marken med ett hjärta ituslitet av en kall, kall hand. Döden. Ett skrämmande ord. Ett ord så långt bort, som plötsligt kommer så nära inpå och bara bosätter sig i ens liv, fastän man inte går med på det. Vi som tror att vi kommer att leva för alltid, inte minst att alla vi älskar kommer att leva för alltid. Inte minst de som alltid funnits i våra liv, de kan ju inte bara försvinna ur det? Nej, aldrig ifrån minnen, upplevelser, foton, filmer, ljudinspelningar. Men jag minns fortfarande hennes röst, hur hon rörde sig, hur hon såg ut, hennes lock i pannan och en sammetslen kind. Hur det kändes att hålla om henne och få en härlig kram tillbaka. En hand som alltid ville torka mina tårar, ett hjärta som alltid ville veta vad som fanns inuti mig, en vän som aldrig kan mäta sig med andra.
Men vi får inte bestämma över längden på våra liv, vissa händelser kan vi aldrig råda över. Det enda vi kan välja själva är vad vi inte vill ångra när vi själva dör. Vad våra liv ska innehålla i positiva bemärkelser. Och alla klyschor ovanpå det.
Det går aldrig att vara beredd när mattan rycks bort under ens fötter, inget som rätar upp dig när du vacklar förutom tiden - och de människor du fortfarande har runt dig. De viktiga.

Imorgon är det 1 April. Det är fyra år sedan vi fick ha dig hos oss för sista gången. Umgås med dig, få ditt stöd i olika avgöranden, en rolig kommentar en grå dag. Lite mormor-solsken över allas ansikten. Jag har alltid älskat dig, du har alltid varit underbar.

Godnatt.