Johannas

Jag saknar min mormor. Det är en saknad som aldrig kommer att ta slut. Jag saknar hennes mjuka kramar, hennes sätt att le genom telefonluren och säga "är det min gullunge" med sin härliga dialekt. Jag saknar hennes raka frågor, hennes sätt att höra att något inte stod rätt till och hennes sätt att lyssna. Jag saknar hennes roliga egenheter, hennes värme och hennes matlagning. Jag saknar att kunna be om en stickad kofta och få den, jag saknar att gå omkring i hennes lägenhet, rota bland hennes kläder och prova hennes många skor. Jag saknar hennes doft och hennes virkade dukar som hängde över sofforna. Jag saknar godisskålen med mjuka sockerfria godisar, jag saknar att springa fram och inspektera den nya lilla kristallfiguren framme på TV:n. Jag saknar frukosten som serverades på en liten bricka när man precis klivit ur sängen. Jag saknar att sitta bredvid henne i soffan, titta på spännande parabol-kanaler medans hon virkade fina, fina maskor. Jag saknar hennes leende, jag saknar hennes skratt. Jag saknar hennes röst. Jag saknar hennes gränslösa kärlek till oss syskon och hur glad hon blev när vi kom dit.

Jag saknar att hon finns där, jag saknar allt allt allt. Jag saknar till och med att sitta på den höga toalettstolen i hennes lägenhet och prova alla krämer som stod på badkarskanten. Jag saknar att se henne vinka hejdå i fönstret, ända tills bilen svängde runt hörnet, jag saknar farfarsurets tickande, mumlet ifrån radion i köket, alla läppstift o skålen på byrån i hallen. Alla de gamla läppstiften som vi fick prova och alla de nya svindyra som vi inte fick prova med gjorde det ändå. Jag saknar hennes scarfsar med klämmor på, jag saknar att snurra runt runt runt i snurrstolen i vardagsrummet.

Nu ska jag faktiskt gå och gråta en stund.