Julkalendern 16. Berätta om hur du var när du var liten
Datum: 2011-12-16 Tid: 17:38:36
När jag var liten var jag en vildpotta. Jag har aldrig tyckt om att vara på samma ställe för länge, jag vill ha människor omkring mig och jag vill ha roligt.
Jag tror att jag ofta var glad, busig och livlig... Jag kunde nog bli arg - precis som nu, men har aldrig varit långsint. Jag var nyfiken, full av fantasier och hade en låtsaskompis som hette Vidda. Snyggt namn! Vidda var äldre än jag, säkert en 10 år äldre än mig och jag mellan henne och mig var jag hennes lillasyster. Jag minns henne väldigt tydligt. Lite roligt att man kan minnas en låtsaskompis så klart. Jag minns väldigt mycket från när jag var väldigt liten, jag minns när min lillasyster låg i mammas mage, jag var 2 år då.. Jag minns hur jag stod under magen och klappade på den med båda händerna, jag minns när vi var ute på promenad mamma, pappa, mormor och jag och mamma sa "nu blir du snart storasyster" och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag skulle bli storasyster - jag ville ju vara LILLASYSTER! Jag minns att jag sov hos min dagmamma och att mamma och pappa ringde, det var mörkt ute och Marianne (min dagmamma) hämtade mig till telefonen och sa att jag hade fått en lillasyster. Jag minns när vi var på BB och hälsade på och jag var så ARG för att mamma höll den där lilla skitungen och inte kramade och gosade bara med mig. Jag minns när lillebror föddes och vi läst en gravidbok varje månad med mamma - tillslut fick syskonen en lillebror som fick heta Tomas. Så vi var ju övertygade om att vår lillebror hette Tomas - för det hette väl alla pojkbebisar? Vad var det annars för mening att vara pojkbebis? Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle få en lillebror, medan alla andra kallade magen för Julia.
Jag tyckte om att leka, jag lekte mycket och jag härjade och domderade med mina syskon, bestämde vad dom skulle spela för roll i mina lekar. Jag var överförtjust i dockor och lekte jämt mamma, morfar, barn med min lillasyster. Leken gick ut på att jag var mamma och ca 12 år gammal (för då var man väldigt vuxen) och lillasyster var min morfar och fick prata med mörk röst. Ungefär 10 av våra dockor var mina barn i olika åldrar. Dessa barn skulle då åkas runt med till olika påhittade affärer, cyklas med, badas i påhittad simskola på sommaren (de som inte var av tyg), kläs upp till fina påhittade middagar, sitta i soffan snällt och titta på barnprogram.. Fullt ös med andra ord.
Jag minns när jag skulle börja lekis och läraren ringde mig innan och önskade mig välkommen till skolan. Redan innan var jag lite besatt av att läsa och skriva. Min mamma läste mycket och då ville jag också. Jag älskade böcker redan då. Så jag knotade på i min nyfikenhet och ville lära lära lära. Så jag blev alldeles iskall när fröken ringde. När vi hade lagt på var jag livrädd - för HUR skulle jag kunna börja skolan när jag inte kunde räkna matte?? Jag började spela cello när jag gick i trean, åtta eller nio år gammal. Jag knotade iväg med ett instrument på ryggen nästa lika stort som jag själv. Drömmen var att spela fiol, men där fanns inga platser. Så ringde min kära cellolärare Anna och frågade om jag ville spela cello istället - det var ju som en stor fiol fast man sitter ner och spelar. Okej tänkte jag och hade ingen aning om vad för kärleksresa jag gav mig in på. Min allra första cello jag spelade på var en mörk, mörk pytteliten 1/4 dels cello. Den minsta. Och den var så fin, så fin. Drömmen om att äga en mörk cello började gro. När jag sen tog studenten så erbjöd Anna mig att köpa en cello av henne. Hennes allra första egna cello och den ville hon att jag skulle ha. Så jag tog sparpengar och betalade ena halvan och fick andra halvan av mina föräldrar. Min älskade cello är MÖRK! Den är byggt 1832 och är lite skavd och lite repig - men ÅH så vacker och den har en väldigt vacker klang, även för att vara en "damcello". Den är alltså inte fullstor utan en 7/8 dels cello. Jag började även "för tidigt" i kyrkans barnkör. Jag var knappt fem år. Mamma var så trött på att jag alltid sjöng vid matbordet och trodde att det skulle avhjälpa med att jag fick sjunga av mig lite. Men - jag fick ju bara fler sånger att sitta och sjunga vid matbordet... Där väcktes min andra kärlek - sången. Jag har sjungt sedan dess, på olika sätt, ställen och i olika körer.. Och det kommer jag aldrig någonsin sluta med. Olika instrument har jag alltid försökt mig på. Piano, fiol, tvärflöjt, blockflöjt, dragspel, gitarr, munspel... Allt jag kommit över har jag plinkat på. Men sången - det är ju den enda instrumentet jag bär med mig överallt..
Jag var pappas flicka när jag var liten och är väl i stort sett det fortfarande. Jag skulle alltid vara med pappa, pappa och collien Jack. Allt som pappa gjorde ville jag göra. Jag skulle åka traktor, jag skulle måga i ladugården, mata kossorna, mata lammen. Jag hade min egen tramptraktor - med släp och en egen liten minioverall. Där pappa var - där ville jag vara. Jag samlade på sten. Jag samlade på allt. Jag kunde inte slänga någonting. Fortfarande har jag massor med lådor hemma hos mamma och pappa som jag borde gå igenom med mängder av berättelser som jag skrev som liten som jag inte kunnat slänga. Och trasiga leksaker. Och favoritplagg. Och mjukisdjur. Och sten.
Text of Wall crits you for 1872374034k damage.
Jag tror att jag ofta var glad, busig och livlig... Jag kunde nog bli arg - precis som nu, men har aldrig varit långsint. Jag var nyfiken, full av fantasier och hade en låtsaskompis som hette Vidda. Snyggt namn! Vidda var äldre än jag, säkert en 10 år äldre än mig och jag mellan henne och mig var jag hennes lillasyster. Jag minns henne väldigt tydligt. Lite roligt att man kan minnas en låtsaskompis så klart. Jag minns väldigt mycket från när jag var väldigt liten, jag minns när min lillasyster låg i mammas mage, jag var 2 år då.. Jag minns hur jag stod under magen och klappade på den med båda händerna, jag minns när vi var ute på promenad mamma, pappa, mormor och jag och mamma sa "nu blir du snart storasyster" och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag skulle bli storasyster - jag ville ju vara LILLASYSTER! Jag minns att jag sov hos min dagmamma och att mamma och pappa ringde, det var mörkt ute och Marianne (min dagmamma) hämtade mig till telefonen och sa att jag hade fått en lillasyster. Jag minns när vi var på BB och hälsade på och jag var så ARG för att mamma höll den där lilla skitungen och inte kramade och gosade bara med mig. Jag minns när lillebror föddes och vi läst en gravidbok varje månad med mamma - tillslut fick syskonen en lillebror som fick heta Tomas. Så vi var ju övertygade om att vår lillebror hette Tomas - för det hette väl alla pojkbebisar? Vad var det annars för mening att vara pojkbebis? Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle få en lillebror, medan alla andra kallade magen för Julia.
Jag tyckte om att leka, jag lekte mycket och jag härjade och domderade med mina syskon, bestämde vad dom skulle spela för roll i mina lekar. Jag var överförtjust i dockor och lekte jämt mamma, morfar, barn med min lillasyster. Leken gick ut på att jag var mamma och ca 12 år gammal (för då var man väldigt vuxen) och lillasyster var min morfar och fick prata med mörk röst. Ungefär 10 av våra dockor var mina barn i olika åldrar. Dessa barn skulle då åkas runt med till olika påhittade affärer, cyklas med, badas i påhittad simskola på sommaren (de som inte var av tyg), kläs upp till fina påhittade middagar, sitta i soffan snällt och titta på barnprogram.. Fullt ös med andra ord.
Jag minns när jag skulle börja lekis och läraren ringde mig innan och önskade mig välkommen till skolan. Redan innan var jag lite besatt av att läsa och skriva. Min mamma läste mycket och då ville jag också. Jag älskade böcker redan då. Så jag knotade på i min nyfikenhet och ville lära lära lära. Så jag blev alldeles iskall när fröken ringde. När vi hade lagt på var jag livrädd - för HUR skulle jag kunna börja skolan när jag inte kunde räkna matte?? Jag började spela cello när jag gick i trean, åtta eller nio år gammal. Jag knotade iväg med ett instrument på ryggen nästa lika stort som jag själv. Drömmen var att spela fiol, men där fanns inga platser. Så ringde min kära cellolärare Anna och frågade om jag ville spela cello istället - det var ju som en stor fiol fast man sitter ner och spelar. Okej tänkte jag och hade ingen aning om vad för kärleksresa jag gav mig in på. Min allra första cello jag spelade på var en mörk, mörk pytteliten 1/4 dels cello. Den minsta. Och den var så fin, så fin. Drömmen om att äga en mörk cello började gro. När jag sen tog studenten så erbjöd Anna mig att köpa en cello av henne. Hennes allra första egna cello och den ville hon att jag skulle ha. Så jag tog sparpengar och betalade ena halvan och fick andra halvan av mina föräldrar. Min älskade cello är MÖRK! Den är byggt 1832 och är lite skavd och lite repig - men ÅH så vacker och den har en väldigt vacker klang, även för att vara en "damcello". Den är alltså inte fullstor utan en 7/8 dels cello. Jag började även "för tidigt" i kyrkans barnkör. Jag var knappt fem år. Mamma var så trött på att jag alltid sjöng vid matbordet och trodde att det skulle avhjälpa med att jag fick sjunga av mig lite. Men - jag fick ju bara fler sånger att sitta och sjunga vid matbordet... Där väcktes min andra kärlek - sången. Jag har sjungt sedan dess, på olika sätt, ställen och i olika körer.. Och det kommer jag aldrig någonsin sluta med. Olika instrument har jag alltid försökt mig på. Piano, fiol, tvärflöjt, blockflöjt, dragspel, gitarr, munspel... Allt jag kommit över har jag plinkat på. Men sången - det är ju den enda instrumentet jag bär med mig överallt..
Jag var pappas flicka när jag var liten och är väl i stort sett det fortfarande. Jag skulle alltid vara med pappa, pappa och collien Jack. Allt som pappa gjorde ville jag göra. Jag skulle åka traktor, jag skulle måga i ladugården, mata kossorna, mata lammen. Jag hade min egen tramptraktor - med släp och en egen liten minioverall. Där pappa var - där ville jag vara. Jag samlade på sten. Jag samlade på allt. Jag kunde inte slänga någonting. Fortfarande har jag massor med lådor hemma hos mamma och pappa som jag borde gå igenom med mängder av berättelser som jag skrev som liten som jag inte kunnat slänga. Och trasiga leksaker. Och favoritplagg. Och mjukisdjur. Och sten.
Text of Wall crits you for 1872374034k damage.
Tankar och tycken
Trackback