Johannas

Min allra allra bästa vän är min älskade lillasyster. Med henne kan jag gråta och skratta och bete mig hur speciellt som helst. Jag kan vara alldeles mig själv, precis som när jag är ensam. Jag kan tramsa mig fördärvad och vara gravallvarlig (eller ja, det sista är faktiskt ganska svårt i närheten av min syrra).

När vi var små bråkade vi så huset höll på att gå i bitar. Jämt och ständigt. Om allt och om inget. Bittra rivaler om allt, allt, allt. Det var kanske aldrig så mycket om just lillasyster - storasyster (eller upplever jag det så för att jag är storasyster?), det var mer om allt mellan himmel och jord. Varför den sa det och den gjorde det, den satt över sin tid på datorn, den kladdade färg på duken, skvallerbyttor båda två och tävlade om allas uppmärksamhet. Så elaka vi var mot varandra att mamma hade allvarliga samtal om att vi skulle vara rädda om varandra, för en syster kan vara det bästa man har när man är vuxen. Men då satte vi oss emot henne istället, vi - teamet - mot mamma.

Och vilken jäkla tur att hon hade rätt! Vad vore jag utan min älskade syster? Halv? Knappt ens det. Det finns ingenting jag inte skulle göra för hennes skull, jag skulle resa över hela jorden för att hämta henne om hon bad mig. (Jag skulle nog svära en del på vägen dit också visserligen).

Min syster, min bästa vän. Hon är rolig, finurlig, klok och vacker. Hon är så lik mig - och så olik mig. Personer som inte träffat oss tillsammans brukar först bli lite förvånade därför att vi ser så otrolig olika ut. Jag är ljus och kort och har glasögon och rakt tråkigt hår. Hon är lång och mörk och har ett fantastiskt leende och stora lockar i håret. Hon är färgstark, jag är lite mer åt gråskalans håll. Men man förstår ganska snabbt, för vi skrattar likadant, åt samma saker, åt samma sjukt dåliga humor. Vi använder ett liknande minspel ibland, vi tänker rätt lika i många situationer.

Men jag levde i 15 år med min käraste syster innan jag verkligen förstod vad hon betydde för mig. Och det var inte förrän jag själv 18 år gammal flyttade hemifrån till en stad, rätt så långt bort. Då saknade jag henne SÅ mycket, jag saknade till och med att bråka med henne.

Något av det bästa med henne är att vi alltid blir sams efter vad för bråk som än har pågått, utan att egentligen säga något om det. Man har lärt sig att vakta sin tunga, att inte kasta ur sig allt det som väller upp, alla fula ord man skulle kunna skrika därför att man vet hur det sårar och i detta fallet sårar det någon jag älskar till stjärnorna och tillbaka. Jag lär mig ständigt av henne, hennes klokhet och hennes funderingar.

Och så sjunger vi massor ihop. Våra röster passar ihop, de hör ihop. Hon är fantastisk på att sjunga, på att lägga stämmor och att lyssna in.

Min lillasyster är BÄST i hela världen!!!!!!!!!!!!!