Inte mycket liv här inte.
Datum: 2014-06-15 Tid: 19:51:12
Här händer ingenting, här.
Det har sina anledningar. Främst kanske det beror på att jag inte mått särskilt bra första halvan av detta året. Och inte sista halvan av förra heller för den delen, men då hade jag inte riktigt insett det. Jag visste inte att jag var så stressad hela tiden.
Jag har varit sjukskriven sedan slutet av januari. Och jag har faktiskt inte riktigt orkat berätta eller prata om det inför precis vem som helst. Några har märkt det ändå. Utmattningsdepression/-syndrom. Stresskollaps.
Marken försvann under mig och jag trillade ner i ett hål som kändes ganska bottenlöst och ganska stort. Svart och tungt. Utmattningen fullständigt övermannade mig, gjorde mig totalt känslolös och full av känslor. Låter det konstigt? Det är konsigt och det är svårt att förklara.
Jag tömde mig själv på energi, jag ångade på tills bränslet var slut och det inte fanns mer att fylla på av. Jag tappade fokus och kände mig helt bortkopplad från verkligheten.
Jag kunde inte sova, jag hade svårt att komma ihåg att äta och jag gick på högvarv dygnet runt. Ofta utan att veta om det. Jag ville inte göra någonting, jag kunde inte ta tag i någonting och framför allt så orkade jag ingenting. Och jag glömde saker, hela tiden!! Jag glömmer fortfarande massor och har vissa dagar svårt att hålla kvar tankar och komma ihåg vad jag ska göra.
Jag kunde inte tänka, inte känna och inte må. För då mådde jag väldigt dåligt.
Jag har haft enorma ångestattacker. Först var ångesten konstant, därefter fick jag vila emellan stunderna.
Jag har suttit på vårt köksgolv långa stunder, utan att kunna lista ut hur jag skulle ta mig därifrån.
Även sängen har stundtals varit ett mysterium, varför skulle jag ens stiga upp?
Att tömma diskmaskinen blev ett maratonlopp, att tvätta var ett berg att bestiga. Hämta in posten var inte alls en enkel sak.
Förutom alla känslor så har det varit fysiska saker som varit jobbiga. Tröttheten såklart. Men även domningar i armarna och händerna för att jag varit så spänd. Huvudvärk. Ljud och ljus har varit jobbiga. Magen har varit kaos. Jag har haft ont överallt, i hela kroppen. Hjärtklappningar, yrsel och ett tjockt tryck över bröstet. Så där så att jag trodde att jag var på väg att få en hjärtinfarkt. Många gånger.
Mitt i allt detta har jag en alldeles perfekt familj, som har ställt upp på alla sätt och vis. Som har vågat fråga och vågat vara klippor i stormen och stormar i stillheten. Som vet vad jag behöver, när jag behöver det. Som vet när det är läge att ge mig ensamhet och som vet när jag behöver vara nära. Som älskar mig och som tankar mig med energi.
Min underbara sambo och livskamrat, som har hållit fast mig i verkligheten när ångesten varit som värst. Som låtit mig prata och låtit mig vara tyst. Torkat mina tårar och lockat fram skratt som jag glömt hur de lät. Låtit mig väcka honom mitt i natten för att ha en famn att gråta i och en hand att hålla fast vid. Tvättat, diskat, städat och tvingat mig äta. Funnits där och låtit mig vara ensam när jag behövt tystnad. Som stått ut med alla mina fixidéer i takt med att jag blivit bättre och mina kollapser när jag insett att jag gick fram för fort. Vad jag älskar dig för allt du är och allt du gör.
Mina fantastiska vänner. Ni är helt underbara. Jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket era ord värmer och stärker. Alla meddelanden, kramar och alla gånger ni lyckats dra mig hemifrån för att få njuta av ert sällskap. För det gör jag! Jag njuter verkligen av att vara nära er! Och jag är så tacksam för att ni orkat lyssna, lyssna och lyssna när jag tjatat samma saker om och om igen. Att ni orkat med allt negativt. Ni vänder så mycket till den positiva sidan. Tack för att ni stått kvar trots att jag inte alltid orkar vara social tillbaka. Tack!
Det jag vill säga är ett stort tack, för allt stöd under de här månaderna. Det är många människor involverade i den här processen.
Det är inte slut än och det är inte över än. Jag har en bra bit kvar på vägen tillbaka, men det börjar bli lite lättare.
Två timmar på jobbet resulterar fortfarande i fyra timmars sömn därefter. Jag orkar inte vad som helst. Och det är frustrerande. Men jag kämpar, tro inget annat. Det blir bättre, jag blir bättre och jag tänker bli bra! Jag faller fortfarande tillbaka och har svårt att se att det kommer vända. Och bra dagar har jag själv svårt att tro att det är mig själv jag beskriver i texten. Men det här är verkligheten och av den har jag lärt mig massor.
Och nu blev detta en tjock, lång och tråkig text. För den som vill läsa så är det fritt fram. Jag har fått fram en liten del. Nu vågar jag i alla fall svara på frågor. Men jag minns inte allt som hänt och när alla gånger...
Det har sina anledningar. Främst kanske det beror på att jag inte mått särskilt bra första halvan av detta året. Och inte sista halvan av förra heller för den delen, men då hade jag inte riktigt insett det. Jag visste inte att jag var så stressad hela tiden.
Jag har varit sjukskriven sedan slutet av januari. Och jag har faktiskt inte riktigt orkat berätta eller prata om det inför precis vem som helst. Några har märkt det ändå. Utmattningsdepression/-syndrom. Stresskollaps.
Marken försvann under mig och jag trillade ner i ett hål som kändes ganska bottenlöst och ganska stort. Svart och tungt. Utmattningen fullständigt övermannade mig, gjorde mig totalt känslolös och full av känslor. Låter det konstigt? Det är konsigt och det är svårt att förklara.
Jag tömde mig själv på energi, jag ångade på tills bränslet var slut och det inte fanns mer att fylla på av. Jag tappade fokus och kände mig helt bortkopplad från verkligheten.
Jag kunde inte sova, jag hade svårt att komma ihåg att äta och jag gick på högvarv dygnet runt. Ofta utan att veta om det. Jag ville inte göra någonting, jag kunde inte ta tag i någonting och framför allt så orkade jag ingenting. Och jag glömde saker, hela tiden!! Jag glömmer fortfarande massor och har vissa dagar svårt att hålla kvar tankar och komma ihåg vad jag ska göra.
Jag kunde inte tänka, inte känna och inte må. För då mådde jag väldigt dåligt.
Jag har haft enorma ångestattacker. Först var ångesten konstant, därefter fick jag vila emellan stunderna.
Jag har suttit på vårt köksgolv långa stunder, utan att kunna lista ut hur jag skulle ta mig därifrån.
Även sängen har stundtals varit ett mysterium, varför skulle jag ens stiga upp?
Att tömma diskmaskinen blev ett maratonlopp, att tvätta var ett berg att bestiga. Hämta in posten var inte alls en enkel sak.
Förutom alla känslor så har det varit fysiska saker som varit jobbiga. Tröttheten såklart. Men även domningar i armarna och händerna för att jag varit så spänd. Huvudvärk. Ljud och ljus har varit jobbiga. Magen har varit kaos. Jag har haft ont överallt, i hela kroppen. Hjärtklappningar, yrsel och ett tjockt tryck över bröstet. Så där så att jag trodde att jag var på väg att få en hjärtinfarkt. Många gånger.
Mitt i allt detta har jag en alldeles perfekt familj, som har ställt upp på alla sätt och vis. Som har vågat fråga och vågat vara klippor i stormen och stormar i stillheten. Som vet vad jag behöver, när jag behöver det. Som vet när det är läge att ge mig ensamhet och som vet när jag behöver vara nära. Som älskar mig och som tankar mig med energi.
Min underbara sambo och livskamrat, som har hållit fast mig i verkligheten när ångesten varit som värst. Som låtit mig prata och låtit mig vara tyst. Torkat mina tårar och lockat fram skratt som jag glömt hur de lät. Låtit mig väcka honom mitt i natten för att ha en famn att gråta i och en hand att hålla fast vid. Tvättat, diskat, städat och tvingat mig äta. Funnits där och låtit mig vara ensam när jag behövt tystnad. Som stått ut med alla mina fixidéer i takt med att jag blivit bättre och mina kollapser när jag insett att jag gick fram för fort. Vad jag älskar dig för allt du är och allt du gör.
Mina fantastiska vänner. Ni är helt underbara. Jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket era ord värmer och stärker. Alla meddelanden, kramar och alla gånger ni lyckats dra mig hemifrån för att få njuta av ert sällskap. För det gör jag! Jag njuter verkligen av att vara nära er! Och jag är så tacksam för att ni orkat lyssna, lyssna och lyssna när jag tjatat samma saker om och om igen. Att ni orkat med allt negativt. Ni vänder så mycket till den positiva sidan. Tack för att ni stått kvar trots att jag inte alltid orkar vara social tillbaka. Tack!
Det jag vill säga är ett stort tack, för allt stöd under de här månaderna. Det är många människor involverade i den här processen.
Det är inte slut än och det är inte över än. Jag har en bra bit kvar på vägen tillbaka, men det börjar bli lite lättare.
Två timmar på jobbet resulterar fortfarande i fyra timmars sömn därefter. Jag orkar inte vad som helst. Och det är frustrerande. Men jag kämpar, tro inget annat. Det blir bättre, jag blir bättre och jag tänker bli bra! Jag faller fortfarande tillbaka och har svårt att se att det kommer vända. Och bra dagar har jag själv svårt att tro att det är mig själv jag beskriver i texten. Men det här är verkligheten och av den har jag lärt mig massor.
Och nu blev detta en tjock, lång och tråkig text. För den som vill läsa så är det fritt fram. Jag har fått fram en liten del. Nu vågar jag i alla fall svara på frågor. Men jag minns inte allt som hänt och när alla gånger...