Johannas

Jag som var så full av iver att berätta inifrån psykvården, hur det egentligen är.. Men vart tog tiden vägen? Framför allt, vart tog skrivarlusten vägen? Den försvann väl med tröttheten och den ständigt pågående tankeverksamheten om hur, var, när och om. Men så tog den slut.. Och för en hel helg kunde jag slappna av, i sommarvärme, solljus och brevid min älskade. Sedan drog det igång igen och nu, nu är jag så nära sjuksköterska jag kan komma just nu, på CLV avdelning 33 Kärlkirurgen. Är inte det spännande så säg!! Men jag vet fortfarande inte om detta verkligen är något för mig? Jag vill prova mer, se mer, läsa mer! Jag vill ju till slut jobba på ett äldreboende, eller vill jag? Det är inte länge tills jag ska börja söka jobben på riktigt, leta, hoppas, önska.
Jag måste i alla fall lära mig somna. Och tänka bort måstet i att somna. Jag har jobbat kvällspasset, till halv tio. Nu börjar jag igen klockan sju. Slitig dag imorgon tillsammans med min besvärliga patient. En patient med glimten i ögat och den starkaste viljan på jorden. Därtill ett humör som inte är av denna värld. Så, jag trivs otroligt bra med min patient, samtidigt som jag inte alltid är önskvärd där. Uttryckt mig rätt? Svår nöt att knäcka. Motivera den som inte vill motiveras och så vidare.
Nu ska jag försöka med det där att somna....
Godnatt