Inte mycket liv här inte.

Datum: 2014-06-15 Tid: 19:51:12
Här händer ingenting, här.
Det har sina anledningar. Främst kanske det beror på att jag inte mått särskilt bra första halvan av detta året. Och inte sista halvan av förra heller för den delen, men då hade jag inte riktigt insett det. Jag visste inte att jag var så stressad hela tiden.

Jag har varit sjukskriven sedan slutet av januari. Och jag har faktiskt inte riktigt orkat berätta eller prata om det inför precis vem som helst. Några har märkt det ändå. Utmattningsdepression/-syndrom. Stresskollaps.

Marken försvann under mig och jag trillade ner i ett hål som kändes ganska bottenlöst och ganska stort. Svart och tungt. Utmattningen fullständigt övermannade mig, gjorde mig totalt känslolös och full av känslor. Låter det konstigt? Det är konsigt och det är svårt att förklara. 
Jag tömde mig själv på energi, jag ångade på tills bränslet var slut och det inte fanns mer att fylla på av. Jag tappade fokus och kände mig helt bortkopplad från verkligheten.
Jag kunde inte sova, jag hade svårt att komma ihåg att äta och jag gick på högvarv dygnet runt. Ofta utan att veta om det. Jag ville inte göra någonting, jag kunde inte ta tag i någonting och framför allt så orkade jag ingenting. Och jag glömde saker, hela tiden!! Jag glömmer fortfarande massor och har vissa dagar svårt att hålla kvar tankar och komma ihåg vad jag ska göra.
Jag kunde inte tänka, inte känna och inte må. För då mådde jag väldigt dåligt.
Jag har haft enorma ångestattacker. Först var ångesten konstant, därefter fick jag vila emellan stunderna.

Jag har suttit på vårt köksgolv långa stunder, utan att kunna lista ut hur jag skulle ta mig därifrån.
Även sängen har stundtals varit ett mysterium, varför skulle jag ens stiga upp? 
Att tömma diskmaskinen blev ett maratonlopp, att tvätta var ett berg att bestiga. Hämta in posten var inte alls en enkel sak. 

Förutom alla känslor så har det varit fysiska saker som varit jobbiga. Tröttheten såklart. Men även domningar i armarna och händerna för att jag varit så spänd. Huvudvärk. Ljud och ljus har varit jobbiga. Magen har varit kaos. Jag har haft ont överallt, i hela kroppen. Hjärtklappningar, yrsel och ett tjockt tryck över bröstet. Så där så att jag trodde att jag var på väg att få en hjärtinfarkt. Många gånger.

Mitt i allt detta har jag en alldeles perfekt familj, som har ställt upp på alla sätt och vis. Som har vågat fråga och vågat vara klippor i stormen och stormar i stillheten. Som vet vad jag behöver, när jag behöver det. Som vet när det är läge att ge mig ensamhet och som vet när jag behöver vara nära. Som älskar mig och som tankar mig med energi.

Min underbara sambo och livskamrat, som har hållit fast mig i verkligheten när ångesten varit som värst. Som låtit mig prata och låtit mig vara tyst. Torkat mina tårar och lockat fram skratt som jag glömt hur de lät. Låtit mig väcka honom mitt i natten för att ha en famn att gråta i och en hand att hålla fast vid. Tvättat, diskat, städat och tvingat mig äta. Funnits där och låtit mig vara ensam när jag behövt tystnad. Som stått ut med alla mina fixidéer i takt med att jag blivit bättre och mina kollapser när jag insett att jag gick fram för fort. Vad jag älskar dig för allt du är och allt du gör.

Mina fantastiska vänner. Ni är helt underbara. Jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket era ord värmer och stärker. Alla meddelanden, kramar och alla gånger ni lyckats dra mig hemifrån för att få njuta av ert sällskap. För det gör jag! Jag njuter verkligen av att vara nära er! Och jag är så tacksam för att ni orkat lyssna, lyssna och lyssna när jag tjatat samma saker om och om igen. Att ni orkat med allt negativt. Ni vänder så mycket till den positiva sidan. Tack för att ni stått kvar trots att jag inte alltid orkar vara social tillbaka. Tack!


Det jag vill säga är ett stort tack, för allt stöd under de här månaderna. Det är många människor involverade i den här processen.
Det är inte slut än och det är inte över än. Jag har en bra bit kvar på vägen tillbaka, men det börjar bli lite lättare.
Två timmar på jobbet resulterar fortfarande i fyra timmars sömn därefter. Jag orkar inte vad som helst. Och det är frustrerande. Men jag kämpar, tro inget annat. Det blir bättre, jag blir bättre och jag tänker bli bra! Jag faller fortfarande tillbaka och har svårt att se att det kommer vända. Och bra dagar har jag själv svårt att tro att det är mig själv jag beskriver i texten. Men det här är verkligheten och av den har jag lärt mig massor.

Och nu blev detta en tjock, lång och tråkig text. För den som vill läsa så är det fritt fram. Jag har fått fram en liten del. Nu vågar jag i alla fall svara på frågor. Men jag minns inte allt som hänt och när alla gånger...

Underbart solig dag!

Datum: 2012-11-19 Tid: 17:16:00
Åt en vansinnigt god kalkon/gåsamiddag hos mina föräldrar igår med alla syskon och respektive. Härligt, vaknade redan klockan åtta idag. Eftersom det är i tidigaste laget då jag ska jobba inatt somnade jag om och vaknade klockan ett istället. Mycket bättre ;)

Plockade på mig massor med kläder, begav mig ut i solen för att geocacha ute vid listers stränder. Vackert med glittrande hav, höstlöv och stillhet. Fanns flera stycken på vackra platser, inte alltför ofta jag åker till badstränderna i november.
Men det är ju lite det som är fördelen med geocaching. Man får se ställen, platser och saker som man aldrig hade kommit sig för att hitta annars.

Vi åkte ett gäng (ja, för helt plötsligt träffar man nya människor också) för att logga en cache som fanns i närheten av en gammal fabrik (såklart). Häftigt att se allt det öde, allt som lämnats och blivit "bortglömt". Eller ibland, så hamnar man mitt i en skog och får se fantastiska stenformationer eller vackra gläntor och svampplockningsställen.

Enda som bröt förtrollningen lite idag var den där mannen som stod mitt på vägen ner till stranden och kissade. Vilken tur att han stod i motljus....!

Så, inatt blir det jobb på KAVA. Göra skillnad, göra nytta! Innan dess, middag med Håkan och bara slappa.

Wow!

Datum: 2012-09-01 Tid: 14:04:00

Hade en underbar dag på jobbet med mina underbara kollegor. Storstädning av diverse utrymmen drogs igång och resulterade i spännande fynd!

Myste med kaffe och en serie på TV med H, sen hade vi en trevlig kräftskiva med familjen.

Är kvar hos mamma och pappa, väntar på att H skakomma tillbaka, han skulle skjutsa sin syster på bröllop först.
Sen blir det grillning!

Igår fick mamma sin virkade maskot också..


Som sjuksköterska.

Datum: 2012-07-05 Tid: 12:16:00
Att jag hamnade här, som legitimerad sjuksköterska. Det har jag varit i lite mer än två år nu.

Jag som skulle bli pizzabagare, hästtränare, sångerska, elektriker, balettdansös.. Trådar i livet som drog åt alla håll och kanter. Vad ville jag? Vad var min stora passion?

Min stora passion visade sig vara att kunna hjälpa, stötta och vårda. Bland annat.

När jag går ner i omklädningsrummet, öppnar den orangea dörren till mitt skåp och byter om till rena, vita arbetskläder blir jag sjuksköterska. En yrkesroll jag iklär mig. Jag blir nog en mer framåt person, en som vågar svara i telefon och ringa massor med samtal. Som vågar fråga mina patienter om alldeles intima och privata saker. Hur många personer frågar människor på jobbet hur de skötte sin mage sist och hur det såg ut? Jag tar för mig mer och jag får använda det jag pluggat in under långa nätter inför tentorna.

Jag har alldeles fantastiska kollegor, en superbra chef och ett arbete som är omväxlande och givande på många sätt. Att ha fantastiska kollegor innebär också en enorm samlad kunskapsbrunn att hämta ifrån hela tiden. Vi kan alla något som någon annan kan ha nytta av och vi hjälps åt. Vi är ju där för att ge bästa möjliga vård till våra patienter. Jag lär mig ständigt nya saker, både praktiska, teoretiska och personliga. Jag utvecklas hela tiden. Det är som att gå på en stig, där varje nytt krön på backen innebär en ny möjlighet till inlärning och ett nytt möte.

Möten är fantastiska. Genom att få ta del av andras liv får jag så mycket tillbaka. Mer insikt om mig själv och mer värdefull kunskap om bemötande. Om att konstruera ett vårdande möte. Jag ska inge förtroende för min patient, trygghet och säkerhet.

Det är allt som oftast en mycket hög nivå på min arbetsplats. Tempot är ofta högt och stressen ligger som en fuktig trasa i nacken. Men det är roligt, vi gör nytta och vi är bra! Det är spännande att prova nya saker. Det är otroligt härligt när man kan hjälpa någon med små medel likväl som stora. Att hjälpa någon upp ur sängen, få smärtlindra den som har ont och ta tag i situationer där det sker en snabb försämring hos en patient. Variation.

Jag kan lika väl som alla andra tycka att lönen är skrämmande låg, när jag ser inifrån hur vi arbetar. Vilka som är mina arbetsuppgifter, mitt ansvar. Det är ingen vidare ingångslön och ingen vidare löneutveckling. Människor jag möter utanför vården har inte alltid särskilt bra insikt i vad jag gör. Många gånger har jag fått påståenden som "du torkar väl mest bajs?", "får du ge sprutor????", "STÅR DU OCH BLANDAR VISSA LÄKEMEDEL?????". Jag torkar en del bajs, jag ger massor med sprutor och vissa läkemedel ska spädas, blandas i dropp och ges på speciella sätt. Intravenösa antibiotikor till exempel. De kommer inte färdigblandade - det är vi som blandar dem, ibland med risk att få stänk på sig. Men allt som oftast är någon intresserad och väljer att lyssna och blir ibland lite förvånad över vad mitt arbete egentligen innebär.

Det finns så mycket positivt med mitt arbete som sjuksköterska. Att läsa till sjuksköteska, det är ett beslut jag inte ångrar. Att arbeta på en kirurgavdelning är avgjort det roligaste jag provat hittills och jag hoppas på att göra det länge till. Det går ofta snabbt och patienterna tillfrisknar ofta snabbt och det är härligt att se att de mår bra när de går hem ifrån oss.

Men den bästa känslan, det är att få gå ner till omklädningsrummet, öppna min orangea metalldörr och byta om. Till mina kläder, bli bara mig. Och få gå hem med känslan att idag, idag gjorde jag skillnad för någon annan och jag lärde mig något nytt.


Jobb!

Datum: 2011-11-21 Tid: 16:04:38
AH! Sökt jobb som en galning idag, bokat intervju och ringt facket och grejat. Det ser ljusare ut...?!

Tänk om man vetat detta när man var yngre.. Att det är så mycket krabb med allt som har med jobb och anställningar och papper att göra.
Det är inte så enkelt som jag trodde då.. Och så vuxen jag tyckte att jag var! Jag kunde allt och visste allt, ingenting var omöjligt.
Det är väl inte så mycket som är omöjligt nu heller, men man väljer ju sina egna begränsningar på ett annat sätt. Jag väljer att inte göra si och därför kan det inte bli så.


Jag valde att bli sjuksköterska, därför blev jag inte något annat. Ingenting säger väl dock att jag inte kan bli något annat senare, men än så länge brinner jag för mitt yrke och tycker att det är det roligaste som finns! Jag skulle inte tveka en sekund att gå igenom hela utbildningen igen för att få arbeta med det jag gör.
Att jag sedan på samtliga arbetsplatser haft alldeles fantastiska kollegor gör ju inte yrket sämre!


Det gör så mycket, att ha bra kollegor. Jag försöker därför alltid möta med ett leende och en positiv attityd. Det är väl inte alltid så lätt när hela ens inre är i ett enormt kaos just nu med allt anställnings-krångel.. Men jag försöker. Och ingen kan göra mer än allt man kan.
På fredag är det i alla fall fest.... Det gick snabbt, men allt är väl i stort sett planerat nu. Så det är bara att knyta ihop säcken tills dess.


Och planen för inatt heter att arbeta, innan dess ska jag försöka ta mig till subway och köpa mat, blev vansinnigt sugen innan!!!


Ha det fint och sov gott alla som ska sova inatt! ;)



En helt ny karriär!

Datum: 2010-06-03 Tid: 13:02:27




Vartenda poäng är godkänt, jag ska aldrig mera tvivla på mig själv.

JAG ÄR SJUKSKÖTERSKA!




Tung dag

Datum: 2010-03-18 Tid: 00:15:45
Jobbig dag på praktiken idag. Mycket att hålla reda på, mycket att hålla i huvudet. En del saker är tunga utan att man riktigt kan sätta fingret på varför. Mycket handlar om att inte bara krafsa på ytan utan störtdyka ner i en annan människas innersta vrå, att vara en del av det för en stund. Han eller hon behöver lätta sitt hjärta och jag i den stunden vågar vara den som tar in och lyssnar. Det tar tid och det tar ork, men det är alltid värt det. Det är i de stunderna, då du får det där extra leendet, att din hand trycks hårt och förs upp till en kind som ett extra ömhetsbevis som du vet att du gjort skillnad. Du har hjälpt och du har stöttat.

Det handlar inte alltid om det medicinska, om det rent praktiska även om det är en mycket stor del. Där kan man alltid lyckas. Men att nå fram till någon, skapa ett förtroende, eller som det så fint heter på vårdvetenskapligt språk - en vårdrelation ur ett vårdande möte, där är vi alla olika och har alla olika förutsättningar.

Jag skyndar hellre med att bädda en säng, för att sedan kunna slå mig ner på kanten av den för att lyssna till en livshistoria som spelar stor roll i min bild av patienten. Det är det jag värderar i mitt framtida yrke, trots att allt praktiskt arbete är mer eller mindre roligt och givande. Att kunna vara en bit på vägen. Jag blir förmodligen inte ihågkommen alls för den jag är och det är heller inte syftet, men det kommer förhoppningsvis finnas ett minne av någon som fanns där och ville hjälpa, stötta och uppmuntra.

I alla vårdande yrken, där du är nära av patienterna ger du ofta en bit av dig själv. Vissa patienter fastnar mer än andra och "man kan inte älska alla patienter". Men man kan vårda genom människokärlek på en värdegrund att här är vi alla lika oavsett vad vi gjort, eller vad vi inte gjort.

Den här tiden har fått mig att omvärdera mycket av min syn på olika saker. Hur det är att arbeta på sjukhus. Hur undersköterskor är (på 3:an är de alldeles underbara och duktiga). Hur en avdelning kan fungera ok.
Det är så mycket, så svårt att bena ut vad det egentligen är, men det är en stor erfarenhet. Jag önskar att alla mina praktiker gett samma tillfredsställelse som den här ger. Jag ser verkligen fram emot mitt framtida yrke nu, mer än någonsin!

Godnatt!