Johannas

Det är varmt ute fast det blåser, solen skiner och ger lite lycka i vardagen.. Idag har vi haft ett seminarie om hur man ska bemöta kvinnor som utsatts för våld av närstående.. Otroligt bra, en helt ny insikt och kunskap tog vi med oss därifrån. Vilka frågor som kan ställas och framför allt hur de ska ställas för att inte skuldbelägga och skrämma bort kvinnan. Hela processen från mötet makarna emellan tills slutet. Och med slutet menas antingen att kvinnan orkar ta sig ur och få hjälp eller att hon blir dödad. Hur hemskt är inte det? Att det sedan är så svårt att upptäcka, att få kvinnan att berätta och stärka henne till beslutet om att lämna. Finns det även barn i hemmet är jag som sjuksköterska och vårdpersonal skyldig att anmäla detta till polis och social. Jag ryser vid blotta tanken på att ständigt leva i skräck för den man älskar, för de bra studerna finns även de och att vara totalt isolerad från omgivningen. Rådet alla får eller bör få av föräldrar och närstående, att gå vid första slaget, det gör skillnad. För ju längre det pågår efter det slaget - desto värre blir det att ta sig loss. För den man (eller kvinna för den delen) som misshandlar är inte frisk (på allvar alltså) och kommer inte en dag vakna upp och bara sluta, utan behöver vård han också. Det är alltså inget som går över med tiden, inget som kommer att upphöra om man väntar ut det. Det är aldrig den som blir slagen som bär skulden - ingen förtjänar att bli misshandlad och utnyttjad varken fysiskt, psykiskt eller sexuellt!
Under seminariet kom vi även in på vårt seminariearbete som jag snart ska gå iväg och göra klart tillsammans med min grupp, om barn som far illa och hur socialen hanterar dessa fall. Det är så fruktansvärt hur allt kan gå så fel.. Usch!
Nej, nu bli det att traska bort till biblioteket och hinka i mig kaffe! Ha en underbar dag!


http://www.kvinnojour.com/