Johannas

Det börjar bli riktigt kallt, frosten ligger som ett täcke över marken när jag går upp. Kaffet värmer mer än vanligt och pyjamasen känns som en skyddande, mjuk kapsel. Adventsljusstakarna och stjärnorna gör rummen mysiga och glittrande. Tomtar, röda detaljer, julefrid. Jag ser fram emot denna julen. Den rasar inte emot mig som den förra gjorde. Den kommer smygande, välkomnande och omfamnande. Den känns glädjefylld och närvarande. Jag känner mig närvarande.

Jag är för mig själv idag. Helt ensam i min egen värld. En värld av färg och papper idag. Jag målar ännu ett lejon. Ännu en symbol för styrka och frihet. En kanal för att rymma ut själen på sådant som inte behöver vara där just nu. Glömmer tröttheten, glömmer krav, tider och måsten. Låter känslorna härja och lägga sig.

Låter lager efter lager med tunna laveringar forma ett ansikte, en man och konturer. Försöker måla mäktigt.

Känner en stor stolthet över mig själv idag. Stolthet över att jag kommit så här långt, över att jag nu kunnat erkänna på riktigt för mig själv att jag har haft en depression och är på väg upp. Att jag har ångest. Att jag har en psykisk sjukdom. En diagnos. 
Efter all den här tiden som gått så har perspektiven förändrats. När jag var mitt i det kändes det overkligt, men massivt. Som ett berg som bodde över min tillvaro. Mörker. 
Det har känts overkligt länge. Men för några veckor sedan slog det mig verkligen, att jag faktiskt har mått såhär fastän känslorna känns som tagna ur någon annans liv. 

Jag är så glad att jag kan göra saker nu. Att jag kan koncentrera mig och fokusera på något ganska långa stunder nu. Jag kan läsa böcker, jag kan se en film och jag kan arbeta. Jag kan hålla saker i huvudet. Inte lika bra som innan, men det flyger inte ur minnet direkt när det kommer dit.
Jag är fortfarande alldeles tom på energi när jag går hem från en arbetsdag, men jag har i alla fall gjort nytta och gjort skillnad. Jag kan hålla ångesten i schack.

Jag kan umgås med mina vänner utan att känna att en kollaps är nära. Jag kan vara ute på stan, jag kan vara bland mycket människor utan att känna mig intryckt och få ångest.

Såklart har jag fortfarande dåliga dagar, men de är inte lika dåliga som de en gång varit. Och de bra dagarna kan vara alldeles fantastiska nu. Jag kan känna lycka, glädje, energi.

Jag är så glad att jag började måla igen, för det känns som att det hjälper mig. Hur vet jag inte, men det ger en alldeles utsökt känsla av tillfredsställelse att skapa något nytt från ingenting. 
Och jag är så glad över berömmen, trots att jag har så otroligt mycket kvar att lära, öva och bli bra på.

Nu ska jag göra lite kaffe och sedan dricka den i soffan och inte göra något annat under tiden. Bara vara.