Johannas

Det är varmt, så varmt att det är skönare att ligga i vårt sovrum på dagarna. Med nerrullade rullgardiner och fönstret på vid gavel. Sambon vågar vägra kläder, jag har skaffat mig en sval långklänning. 

Men fy vad jag njuter av värmen och solen, den gör så mycket gott i själen. Den ger lite extra energi, lite extra vilja och lust. Och det märks så tydligt eftersom de mer grå och regniga dagarna suger musten ur mig totalt.

Det är svårt att förklara hur vädret påverkar viljan och lusten att göra något, mycket mer än någonsin. Känslan av att bara vilja dra täcket över huvudet och gömma undan världen utanför. Men det gör heller ingen nytta. Världen utanför bara snurrar på vare sig jag är med på det eller inte. Men fler dagar än innan orkar jag hoppa på livskarusellen och åka med några varv. Jag må ibland behöva kliva av tidigare än alla andra, men nu kan sällsynta fall av att åka karusell hela dagen dyka upp. Jag kanske är bättre på att hantera tröttheten och har lärt mig ganska många av mina signaler.
Och jag tror att sommaren i sig gör mycket i det. Varma sommarnätter, när världen, natten, tiden känns oändlig och ingenting är omöjligt. När luften är len mot huden och tystnaden bryts endast av ljud som tillhör naturen. 
Då kommer lusten att vara mitt i allt, att vara där och då och aldrig någonsin sluta att vara i just det ögonblicket av total frid och lycka. 

Och så kommer morgonen. Med allt vad den har med sig. Ibland skrämmer den nya dagen mig. Jag vet aldrig hur det blir. Jag är rädd för att vakna med ångest, rädd för att vakna i håglöshet och matthet. 

Jag är rädd för ångesten eftersom den får mig att känna mig maktlös och utlämnad.

Men som person är jag rastlös, nyfiken och impulsiv. Jag vill att det ska hända saker hela tiden, att ha människor runt mig så ofta som möjligt, att vad som helst kan dyka upp och jag kan vara med. Det kan jag inte alltid nu, jag kan inte ha människor runt mig hela dagarna eller kasta mig ut i vad som helst. Jag blir för trött och om jag blir mer än för trött så kommer ångesten. Och med ångesten kommer rädslan att aldrig någonsin bli frisk igen.

Men sommaren har ändå fört med sig en ny livslust. Att allt är på gång att börja igen, det pockar och lockar och det känns bra. Jag har planer för när och hur jag ska vara på jobbet igen i augusti. Och nya möten med människor i mitt lilla skyddsnät inför hur vi fortsätter med det som kan kallas arbetsträning.

Hopp om framtiden.

Morgonkaffet är intaget. Idag ska jag träffa en gammal vän på lunchen och ikväll ska jag gosa ner mig i soffan med sambons fina, lilla systerdotter. Vi bestämde på telefon igår, hon och jag, att vi ska ha jättekul ikväll och jag längtar verkligen efter min lilla pärla! 

(Här är typexemplet på hur mina dagar är annorlunda nu jämfört med innan. Efter lunchen kommer jag att behöva vila för att orka med kvällen, hur roligt allting än är. Det har ingenting att göra med någon annan än mig och det finns ingenting någon annan kan göra för att jag inte ska bli trött av det. Jag väljer själv att göra saker, det måste jag för annars vet jag heller inte hur mycket jag orkar. Däremot väljer jag nu att inte göra någonting speciellt under eftermiddagen så som jag skulle gjort förr. Det funkar för mig och det positiva här är att nu när det är varmt kan jag vila i solen!)