Önskelista år 2015
Datum: 2015-11-05 Tid: 23:07:00
Som vanligt, som sig bör! Nu uppdaterad åt familj, släkt och alla ni andra som har ett stort behov av att ge mig julklappar!
- eva solo vattenkokare i grått eller röd
- te-kanna i glas med te-behållare
- nytt ljus till utelyktan
- nytt systerur (bara själva klockan)
- Ullkappa i ljusare grå nyans
- Presentkort till garn ;)
- Chips man inte går upp i vikt av
- Chips man inte går upp i vikt av
- Tunna armband i silver
- Presentkort till skor
- Överraskningar (som vanligt)
- Träningskläder
Tänk vad snabbt det kan gå?!
Datum: 2015-10-20 Tid: 08:46:54
Hoppsan så var symtomen tillbaka. Sömnen sket sig, ångesten kom tillbaka, koncentrationssvårigheterna, stressen, hjärtklappningarna.. What?!
Lärde jag mig precis ingenting förra gången eller? Jo, jag lärde mig massor - men i grunden ändrade jag inte min inställning till vad jag klarar av. Jag vill inte behöva begränsa mig, men jag måste. Jag kan inte göra allt och jag kan defenitivt inte göra allt på en gång. Dygnet har bara 24 timmar och några av dem ska det sovas på. Och ätas. Och tagga ner.
Jag bromsade i tid den här gången. Tack vare min chef och mina kollegor, tänk vad dom såg som inte jag såg. Dom såg det jag kände innan jag hade funderat ut vad det var frågan om. Och jag ber om ursäkt för min envishet och min tjurighet!
Lärde jag mig precis ingenting förra gången eller? Jo, jag lärde mig massor - men i grunden ändrade jag inte min inställning till vad jag klarar av. Jag vill inte behöva begränsa mig, men jag måste. Jag kan inte göra allt och jag kan defenitivt inte göra allt på en gång. Dygnet har bara 24 timmar och några av dem ska det sovas på. Och ätas. Och tagga ner.
Jag bromsade i tid den här gången. Tack vare min chef och mina kollegor, tänk vad dom såg som inte jag såg. Dom såg det jag kände innan jag hade funderat ut vad det var frågan om. Och jag ber om ursäkt för min envishet och min tjurighet!
Nya planeringar har gjorts. Inga mer nattpass. Har jag sagt det förut? Jo, precis. Sedan var det ju det där igen med att inse att jag inte kan göra allt. Jag kan inte jobba natt, det fungerar verkligen inte för min kropp.
Jag vill verkligen inte byta arbetsplats. Jag har alldeles för roligt på jobbet för det. Jag har alldeles för roliga, bra, underbara, fina och fantastiska kollegor och patientklientelet är alldeles för spännande att jobba med. Jag tänker kriga mig tillbaks.
Just nu har jag sovschema. I början gick det sådär, men det går bättre. Inte bra skulle jag säga, men bättre. Jag är iofs bättre på att gå och lägga mig i tid, lite sämre på att gå ur sängen. Precis som jag väntat mig. Morgon-Johanna saknar precis all karaktär som infinner sig hos Kvälls-Johanna när alarmet ställs på kvällen. Men jag har bara mig själv att skylla när jag inte lyckas - det är bara jag som kan fixa mig.
Så nu sitter jag här med en kopp kaffe och tänker virka mig igenom några timmar. Sedan är det dags för några timmar på jobbet. Imorgon drar vi på riktigt igång ett större projekt och det kommer bli SÅÅÅÅÅÅ spännande och roligt. Och det ska jag inte tänka på mer idag .
Men det jag mest ville säga är väl - jag mår inte riktigt bra MEN det är inte så illa som förra gången. Jag trampar lite vatten just nu innan jag simmar vidare. Jag sjunker inte!
Ha en mysig tisdag! Hej hej
Jag vill verkligen inte byta arbetsplats. Jag har alldeles för roligt på jobbet för det. Jag har alldeles för roliga, bra, underbara, fina och fantastiska kollegor och patientklientelet är alldeles för spännande att jobba med. Jag tänker kriga mig tillbaks.
Just nu har jag sovschema. I början gick det sådär, men det går bättre. Inte bra skulle jag säga, men bättre. Jag är iofs bättre på att gå och lägga mig i tid, lite sämre på att gå ur sängen. Precis som jag väntat mig. Morgon-Johanna saknar precis all karaktär som infinner sig hos Kvälls-Johanna när alarmet ställs på kvällen. Men jag har bara mig själv att skylla när jag inte lyckas - det är bara jag som kan fixa mig.
Så nu sitter jag här med en kopp kaffe och tänker virka mig igenom några timmar. Sedan är det dags för några timmar på jobbet. Imorgon drar vi på riktigt igång ett större projekt och det kommer bli SÅÅÅÅÅÅ spännande och roligt. Och det ska jag inte tänka på mer idag .
Men det jag mest ville säga är väl - jag mår inte riktigt bra MEN det är inte så illa som förra gången. Jag trampar lite vatten just nu innan jag simmar vidare. Jag sjunker inte!
Ha en mysig tisdag! Hej hej
Julefrid
Datum: 2014-12-16 Tid: 11:50:30
Det börjar bli riktigt kallt, frosten ligger som ett täcke över marken när jag går upp. Kaffet värmer mer än vanligt och pyjamasen känns som en skyddande, mjuk kapsel. Adventsljusstakarna och stjärnorna gör rummen mysiga och glittrande. Tomtar, röda detaljer, julefrid. Jag ser fram emot denna julen. Den rasar inte emot mig som den förra gjorde. Den kommer smygande, välkomnande och omfamnande. Den känns glädjefylld och närvarande. Jag känner mig närvarande.
Jag är för mig själv idag. Helt ensam i min egen värld. En värld av färg och papper idag. Jag målar ännu ett lejon. Ännu en symbol för styrka och frihet. En kanal för att rymma ut själen på sådant som inte behöver vara där just nu. Glömmer tröttheten, glömmer krav, tider och måsten. Låter känslorna härja och lägga sig.
Låter lager efter lager med tunna laveringar forma ett ansikte, en man och konturer. Försöker måla mäktigt.
Känner en stor stolthet över mig själv idag. Stolthet över att jag kommit så här långt, över att jag nu kunnat erkänna på riktigt för mig själv att jag har haft en depression och är på väg upp. Att jag har ångest. Att jag har en psykisk sjukdom. En diagnos.
Efter all den här tiden som gått så har perspektiven förändrats. När jag var mitt i det kändes det overkligt, men massivt. Som ett berg som bodde över min tillvaro. Mörker.
Det har känts overkligt länge. Men för några veckor sedan slog det mig verkligen, att jag faktiskt har mått såhär fastän känslorna känns som tagna ur någon annans liv.
Jag är så glad att jag kan göra saker nu. Att jag kan koncentrera mig och fokusera på något ganska långa stunder nu. Jag kan läsa böcker, jag kan se en film och jag kan arbeta. Jag kan hålla saker i huvudet. Inte lika bra som innan, men det flyger inte ur minnet direkt när det kommer dit.
Jag är fortfarande alldeles tom på energi när jag går hem från en arbetsdag, men jag har i alla fall gjort nytta och gjort skillnad. Jag kan hålla ångesten i schack.
Jag kan umgås med mina vänner utan att känna att en kollaps är nära. Jag kan vara ute på stan, jag kan vara bland mycket människor utan att känna mig intryckt och få ångest.
Såklart har jag fortfarande dåliga dagar, men de är inte lika dåliga som de en gång varit. Och de bra dagarna kan vara alldeles fantastiska nu. Jag kan känna lycka, glädje, energi.
Jag är så glad att jag började måla igen, för det känns som att det hjälper mig. Hur vet jag inte, men det ger en alldeles utsökt känsla av tillfredsställelse att skapa något nytt från ingenting.
Och jag är så glad över berömmen, trots att jag har så otroligt mycket kvar att lära, öva och bli bra på.
Nu ska jag göra lite kaffe och sedan dricka den i soffan och inte göra något annat under tiden. Bara vara.
Jag är för mig själv idag. Helt ensam i min egen värld. En värld av färg och papper idag. Jag målar ännu ett lejon. Ännu en symbol för styrka och frihet. En kanal för att rymma ut själen på sådant som inte behöver vara där just nu. Glömmer tröttheten, glömmer krav, tider och måsten. Låter känslorna härja och lägga sig.
Låter lager efter lager med tunna laveringar forma ett ansikte, en man och konturer. Försöker måla mäktigt.
Känner en stor stolthet över mig själv idag. Stolthet över att jag kommit så här långt, över att jag nu kunnat erkänna på riktigt för mig själv att jag har haft en depression och är på väg upp. Att jag har ångest. Att jag har en psykisk sjukdom. En diagnos.
Efter all den här tiden som gått så har perspektiven förändrats. När jag var mitt i det kändes det overkligt, men massivt. Som ett berg som bodde över min tillvaro. Mörker.
Det har känts overkligt länge. Men för några veckor sedan slog det mig verkligen, att jag faktiskt har mått såhär fastän känslorna känns som tagna ur någon annans liv.
Jag är så glad att jag kan göra saker nu. Att jag kan koncentrera mig och fokusera på något ganska långa stunder nu. Jag kan läsa böcker, jag kan se en film och jag kan arbeta. Jag kan hålla saker i huvudet. Inte lika bra som innan, men det flyger inte ur minnet direkt när det kommer dit.
Jag är fortfarande alldeles tom på energi när jag går hem från en arbetsdag, men jag har i alla fall gjort nytta och gjort skillnad. Jag kan hålla ångesten i schack.
Jag kan umgås med mina vänner utan att känna att en kollaps är nära. Jag kan vara ute på stan, jag kan vara bland mycket människor utan att känna mig intryckt och få ångest.
Såklart har jag fortfarande dåliga dagar, men de är inte lika dåliga som de en gång varit. Och de bra dagarna kan vara alldeles fantastiska nu. Jag kan känna lycka, glädje, energi.
Jag är så glad att jag började måla igen, för det känns som att det hjälper mig. Hur vet jag inte, men det ger en alldeles utsökt känsla av tillfredsställelse att skapa något nytt från ingenting.
Och jag är så glad över berömmen, trots att jag har så otroligt mycket kvar att lära, öva och bli bra på.
Nu ska jag göra lite kaffe och sedan dricka den i soffan och inte göra något annat under tiden. Bara vara.
Arbetsträna!
Datum: 2014-09-16 Tid: 02:11:39
Jag har börjat arbetsträna. Trappat upp från två dagar i veckan, två timmar per gång till tre timmar och nu kallas det arbetsträning när jag gör fyra timmar per dag, tre dagar i veckan. Måndag, onsdag och fredag.
Det känns bra! Jag är trött, men har ett mål och en mening med veckan. Det går bättre och sämre olika dagar men numera behöver jag oftast inte sova efter jag jobbat utan klarar mig med att bara vila i soffan en stund. Tummen upp för framsteg.
Och så blev jag sådär tokförkyld. Haft feber av och till sedan lördags morse. Huvudet känns som en bomullsfylld kudde full med snor. Nyser och hostar. Täppt överallt.
Och blöder näsblod i mängder.
Sådär jättekul. Hoppas det går över kvickt som attan.
Och så blev jag sådär tokförkyld. Haft feber av och till sedan lördags morse. Huvudet känns som en bomullsfylld kudde full med snor. Nyser och hostar. Täppt överallt.
Och blöder näsblod i mängder.
Sådär jättekul. Hoppas det går över kvickt som attan.
Sommar och livslust
Datum: 2014-07-11 Tid: 10:15:37
Det är varmt, så varmt att det är skönare att ligga i vårt sovrum på dagarna. Med nerrullade rullgardiner och fönstret på vid gavel. Sambon vågar vägra kläder, jag har skaffat mig en sval långklänning.
Men fy vad jag njuter av värmen och solen, den gör så mycket gott i själen. Den ger lite extra energi, lite extra vilja och lust. Och det märks så tydligt eftersom de mer grå och regniga dagarna suger musten ur mig totalt.
Men fy vad jag njuter av värmen och solen, den gör så mycket gott i själen. Den ger lite extra energi, lite extra vilja och lust. Och det märks så tydligt eftersom de mer grå och regniga dagarna suger musten ur mig totalt.
Det är svårt att förklara hur vädret påverkar viljan och lusten att göra något, mycket mer än någonsin. Känslan av att bara vilja dra täcket över huvudet och gömma undan världen utanför. Men det gör heller ingen nytta. Världen utanför bara snurrar på vare sig jag är med på det eller inte. Men fler dagar än innan orkar jag hoppa på livskarusellen och åka med några varv. Jag må ibland behöva kliva av tidigare än alla andra, men nu kan sällsynta fall av att åka karusell hela dagen dyka upp. Jag kanske är bättre på att hantera tröttheten och har lärt mig ganska många av mina signaler.
Och jag tror att sommaren i sig gör mycket i det. Varma sommarnätter, när världen, natten, tiden känns oändlig och ingenting är omöjligt. När luften är len mot huden och tystnaden bryts endast av ljud som tillhör naturen.
Då kommer lusten att vara mitt i allt, att vara där och då och aldrig någonsin sluta att vara i just det ögonblicket av total frid och lycka.
Och så kommer morgonen. Med allt vad den har med sig. Ibland skrämmer den nya dagen mig. Jag vet aldrig hur det blir. Jag är rädd för att vakna med ångest, rädd för att vakna i håglöshet och matthet.
Jag är rädd för ångesten eftersom den får mig att känna mig maktlös och utlämnad.
Men som person är jag rastlös, nyfiken och impulsiv. Jag vill att det ska hända saker hela tiden, att ha människor runt mig så ofta som möjligt, att vad som helst kan dyka upp och jag kan vara med. Det kan jag inte alltid nu, jag kan inte ha människor runt mig hela dagarna eller kasta mig ut i vad som helst. Jag blir för trött och om jag blir mer än för trött så kommer ångesten. Och med ångesten kommer rädslan att aldrig någonsin bli frisk igen.
Men sommaren har ändå fört med sig en ny livslust. Att allt är på gång att börja igen, det pockar och lockar och det känns bra. Jag har planer för när och hur jag ska vara på jobbet igen i augusti. Och nya möten med människor i mitt lilla skyddsnät inför hur vi fortsätter med det som kan kallas arbetsträning.
Hopp om framtiden.
Morgonkaffet är intaget. Idag ska jag träffa en gammal vän på lunchen och ikväll ska jag gosa ner mig i soffan med sambons fina, lilla systerdotter. Vi bestämde på telefon igår, hon och jag, att vi ska ha jättekul ikväll och jag längtar verkligen efter min lilla pärla!
(Här är typexemplet på hur mina dagar är annorlunda nu jämfört med innan. Efter lunchen kommer jag att behöva vila för att orka med kvällen, hur roligt allting än är. Det har ingenting att göra med någon annan än mig och det finns ingenting någon annan kan göra för att jag inte ska bli trött av det. Jag väljer själv att göra saker, det måste jag för annars vet jag heller inte hur mycket jag orkar. Däremot väljer jag nu att inte göra någonting speciellt under eftermiddagen så som jag skulle gjort förr. Det funkar för mig och det positiva här är att nu när det är varmt kan jag vila i solen!)
Och jag tror att sommaren i sig gör mycket i det. Varma sommarnätter, när världen, natten, tiden känns oändlig och ingenting är omöjligt. När luften är len mot huden och tystnaden bryts endast av ljud som tillhör naturen.
Då kommer lusten att vara mitt i allt, att vara där och då och aldrig någonsin sluta att vara i just det ögonblicket av total frid och lycka.
Och så kommer morgonen. Med allt vad den har med sig. Ibland skrämmer den nya dagen mig. Jag vet aldrig hur det blir. Jag är rädd för att vakna med ångest, rädd för att vakna i håglöshet och matthet.
Jag är rädd för ångesten eftersom den får mig att känna mig maktlös och utlämnad.
Men som person är jag rastlös, nyfiken och impulsiv. Jag vill att det ska hända saker hela tiden, att ha människor runt mig så ofta som möjligt, att vad som helst kan dyka upp och jag kan vara med. Det kan jag inte alltid nu, jag kan inte ha människor runt mig hela dagarna eller kasta mig ut i vad som helst. Jag blir för trött och om jag blir mer än för trött så kommer ångesten. Och med ångesten kommer rädslan att aldrig någonsin bli frisk igen.
Men sommaren har ändå fört med sig en ny livslust. Att allt är på gång att börja igen, det pockar och lockar och det känns bra. Jag har planer för när och hur jag ska vara på jobbet igen i augusti. Och nya möten med människor i mitt lilla skyddsnät inför hur vi fortsätter med det som kan kallas arbetsträning.
Hopp om framtiden.
Morgonkaffet är intaget. Idag ska jag träffa en gammal vän på lunchen och ikväll ska jag gosa ner mig i soffan med sambons fina, lilla systerdotter. Vi bestämde på telefon igår, hon och jag, att vi ska ha jättekul ikväll och jag längtar verkligen efter min lilla pärla!
(Här är typexemplet på hur mina dagar är annorlunda nu jämfört med innan. Efter lunchen kommer jag att behöva vila för att orka med kvällen, hur roligt allting än är. Det har ingenting att göra med någon annan än mig och det finns ingenting någon annan kan göra för att jag inte ska bli trött av det. Jag väljer själv att göra saker, det måste jag för annars vet jag heller inte hur mycket jag orkar. Däremot väljer jag nu att inte göra någonting speciellt under eftermiddagen så som jag skulle gjort förr. Det funkar för mig och det positiva här är att nu när det är varmt kan jag vila i solen!)
Inte mycket liv här inte.
Datum: 2014-06-15 Tid: 19:51:12
Här händer ingenting, här.
Det har sina anledningar. Främst kanske det beror på att jag inte mått särskilt bra första halvan av detta året. Och inte sista halvan av förra heller för den delen, men då hade jag inte riktigt insett det. Jag visste inte att jag var så stressad hela tiden.
Jag har varit sjukskriven sedan slutet av januari. Och jag har faktiskt inte riktigt orkat berätta eller prata om det inför precis vem som helst. Några har märkt det ändå. Utmattningsdepression/-syndrom. Stresskollaps.
Marken försvann under mig och jag trillade ner i ett hål som kändes ganska bottenlöst och ganska stort. Svart och tungt. Utmattningen fullständigt övermannade mig, gjorde mig totalt känslolös och full av känslor. Låter det konstigt? Det är konsigt och det är svårt att förklara.
Jag tömde mig själv på energi, jag ångade på tills bränslet var slut och det inte fanns mer att fylla på av. Jag tappade fokus och kände mig helt bortkopplad från verkligheten.
Jag kunde inte sova, jag hade svårt att komma ihåg att äta och jag gick på högvarv dygnet runt. Ofta utan att veta om det. Jag ville inte göra någonting, jag kunde inte ta tag i någonting och framför allt så orkade jag ingenting. Och jag glömde saker, hela tiden!! Jag glömmer fortfarande massor och har vissa dagar svårt att hålla kvar tankar och komma ihåg vad jag ska göra.
Jag kunde inte tänka, inte känna och inte må. För då mådde jag väldigt dåligt.
Jag har haft enorma ångestattacker. Först var ångesten konstant, därefter fick jag vila emellan stunderna.
Jag har suttit på vårt köksgolv långa stunder, utan att kunna lista ut hur jag skulle ta mig därifrån.
Även sängen har stundtals varit ett mysterium, varför skulle jag ens stiga upp?
Att tömma diskmaskinen blev ett maratonlopp, att tvätta var ett berg att bestiga. Hämta in posten var inte alls en enkel sak.
Förutom alla känslor så har det varit fysiska saker som varit jobbiga. Tröttheten såklart. Men även domningar i armarna och händerna för att jag varit så spänd. Huvudvärk. Ljud och ljus har varit jobbiga. Magen har varit kaos. Jag har haft ont överallt, i hela kroppen. Hjärtklappningar, yrsel och ett tjockt tryck över bröstet. Så där så att jag trodde att jag var på väg att få en hjärtinfarkt. Många gånger.
Mitt i allt detta har jag en alldeles perfekt familj, som har ställt upp på alla sätt och vis. Som har vågat fråga och vågat vara klippor i stormen och stormar i stillheten. Som vet vad jag behöver, när jag behöver det. Som vet när det är läge att ge mig ensamhet och som vet när jag behöver vara nära. Som älskar mig och som tankar mig med energi.
Min underbara sambo och livskamrat, som har hållit fast mig i verkligheten när ångesten varit som värst. Som låtit mig prata och låtit mig vara tyst. Torkat mina tårar och lockat fram skratt som jag glömt hur de lät. Låtit mig väcka honom mitt i natten för att ha en famn att gråta i och en hand att hålla fast vid. Tvättat, diskat, städat och tvingat mig äta. Funnits där och låtit mig vara ensam när jag behövt tystnad. Som stått ut med alla mina fixidéer i takt med att jag blivit bättre och mina kollapser när jag insett att jag gick fram för fort. Vad jag älskar dig för allt du är och allt du gör.
Mina fantastiska vänner. Ni är helt underbara. Jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket era ord värmer och stärker. Alla meddelanden, kramar och alla gånger ni lyckats dra mig hemifrån för att få njuta av ert sällskap. För det gör jag! Jag njuter verkligen av att vara nära er! Och jag är så tacksam för att ni orkat lyssna, lyssna och lyssna när jag tjatat samma saker om och om igen. Att ni orkat med allt negativt. Ni vänder så mycket till den positiva sidan. Tack för att ni stått kvar trots att jag inte alltid orkar vara social tillbaka. Tack!
Det jag vill säga är ett stort tack, för allt stöd under de här månaderna. Det är många människor involverade i den här processen.
Det är inte slut än och det är inte över än. Jag har en bra bit kvar på vägen tillbaka, men det börjar bli lite lättare.
Två timmar på jobbet resulterar fortfarande i fyra timmars sömn därefter. Jag orkar inte vad som helst. Och det är frustrerande. Men jag kämpar, tro inget annat. Det blir bättre, jag blir bättre och jag tänker bli bra! Jag faller fortfarande tillbaka och har svårt att se att det kommer vända. Och bra dagar har jag själv svårt att tro att det är mig själv jag beskriver i texten. Men det här är verkligheten och av den har jag lärt mig massor.
Och nu blev detta en tjock, lång och tråkig text. För den som vill läsa så är det fritt fram. Jag har fått fram en liten del. Nu vågar jag i alla fall svara på frågor. Men jag minns inte allt som hänt och när alla gånger...
Det har sina anledningar. Främst kanske det beror på att jag inte mått särskilt bra första halvan av detta året. Och inte sista halvan av förra heller för den delen, men då hade jag inte riktigt insett det. Jag visste inte att jag var så stressad hela tiden.
Jag har varit sjukskriven sedan slutet av januari. Och jag har faktiskt inte riktigt orkat berätta eller prata om det inför precis vem som helst. Några har märkt det ändå. Utmattningsdepression/-syndrom. Stresskollaps.
Marken försvann under mig och jag trillade ner i ett hål som kändes ganska bottenlöst och ganska stort. Svart och tungt. Utmattningen fullständigt övermannade mig, gjorde mig totalt känslolös och full av känslor. Låter det konstigt? Det är konsigt och det är svårt att förklara.
Jag tömde mig själv på energi, jag ångade på tills bränslet var slut och det inte fanns mer att fylla på av. Jag tappade fokus och kände mig helt bortkopplad från verkligheten.
Jag kunde inte sova, jag hade svårt att komma ihåg att äta och jag gick på högvarv dygnet runt. Ofta utan att veta om det. Jag ville inte göra någonting, jag kunde inte ta tag i någonting och framför allt så orkade jag ingenting. Och jag glömde saker, hela tiden!! Jag glömmer fortfarande massor och har vissa dagar svårt att hålla kvar tankar och komma ihåg vad jag ska göra.
Jag kunde inte tänka, inte känna och inte må. För då mådde jag väldigt dåligt.
Jag har haft enorma ångestattacker. Först var ångesten konstant, därefter fick jag vila emellan stunderna.
Jag har suttit på vårt köksgolv långa stunder, utan att kunna lista ut hur jag skulle ta mig därifrån.
Även sängen har stundtals varit ett mysterium, varför skulle jag ens stiga upp?
Att tömma diskmaskinen blev ett maratonlopp, att tvätta var ett berg att bestiga. Hämta in posten var inte alls en enkel sak.
Förutom alla känslor så har det varit fysiska saker som varit jobbiga. Tröttheten såklart. Men även domningar i armarna och händerna för att jag varit så spänd. Huvudvärk. Ljud och ljus har varit jobbiga. Magen har varit kaos. Jag har haft ont överallt, i hela kroppen. Hjärtklappningar, yrsel och ett tjockt tryck över bröstet. Så där så att jag trodde att jag var på väg att få en hjärtinfarkt. Många gånger.
Mitt i allt detta har jag en alldeles perfekt familj, som har ställt upp på alla sätt och vis. Som har vågat fråga och vågat vara klippor i stormen och stormar i stillheten. Som vet vad jag behöver, när jag behöver det. Som vet när det är läge att ge mig ensamhet och som vet när jag behöver vara nära. Som älskar mig och som tankar mig med energi.
Min underbara sambo och livskamrat, som har hållit fast mig i verkligheten när ångesten varit som värst. Som låtit mig prata och låtit mig vara tyst. Torkat mina tårar och lockat fram skratt som jag glömt hur de lät. Låtit mig väcka honom mitt i natten för att ha en famn att gråta i och en hand att hålla fast vid. Tvättat, diskat, städat och tvingat mig äta. Funnits där och låtit mig vara ensam när jag behövt tystnad. Som stått ut med alla mina fixidéer i takt med att jag blivit bättre och mina kollapser när jag insett att jag gick fram för fort. Vad jag älskar dig för allt du är och allt du gör.
Mina fantastiska vänner. Ni är helt underbara. Jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket era ord värmer och stärker. Alla meddelanden, kramar och alla gånger ni lyckats dra mig hemifrån för att få njuta av ert sällskap. För det gör jag! Jag njuter verkligen av att vara nära er! Och jag är så tacksam för att ni orkat lyssna, lyssna och lyssna när jag tjatat samma saker om och om igen. Att ni orkat med allt negativt. Ni vänder så mycket till den positiva sidan. Tack för att ni stått kvar trots att jag inte alltid orkar vara social tillbaka. Tack!
Det jag vill säga är ett stort tack, för allt stöd under de här månaderna. Det är många människor involverade i den här processen.
Det är inte slut än och det är inte över än. Jag har en bra bit kvar på vägen tillbaka, men det börjar bli lite lättare.
Två timmar på jobbet resulterar fortfarande i fyra timmars sömn därefter. Jag orkar inte vad som helst. Och det är frustrerande. Men jag kämpar, tro inget annat. Det blir bättre, jag blir bättre och jag tänker bli bra! Jag faller fortfarande tillbaka och har svårt att se att det kommer vända. Och bra dagar har jag själv svårt att tro att det är mig själv jag beskriver i texten. Men det här är verkligheten och av den har jag lärt mig massor.
Och nu blev detta en tjock, lång och tråkig text. För den som vill läsa så är det fritt fram. Jag har fått fram en liten del. Nu vågar jag i alla fall svara på frågor. Men jag minns inte allt som hänt och när alla gånger...
Favoritintressen.......
Datum: 2013-11-18 Tid: 09:37:08
Okej. Så här är det. Jag har jobbat natt och är troligtvis lite övertrött.
Jag har druckit massor med kaffe...
Men. Jag startar 08 (hemkommen) med intresse nummer ett: Dricka kaffe. Det är supergott.
Jag fortsätter med intresse nummer två: BodyBalance. Nötar en stund. Tappar tron på mig själv och pausar en stund.
Glider då lätt in på intresse nummer tre: Virka och titta på dr Phil på youtube. Detta går även utmärkt att kombinera med intresse nummer 1.
DÅ! Helt plötsligt märker jag att fingrarna minsann kliar efter något helt annat. Blicken drar sig gång på gång mot något mörkt i hörnet. Något som jag ofta har dåligt samvete över, något som stått där lite, lite för länge och alldeles för ofta gnäller "rör mig", "ta i mig" och "för bövelen SPELA PÅ MIG". Eller ja.. Kanske mest "snälla, snälla stäm mig för jag låter just nu förjävligt".
Så, jag plockade fram min cello. Och mängder med känslor blossade upp. Min älskling är nu putsad. (Note to self: packa aldrig mer ner en oputsad cello. Det blir hartsrester i hela fodralet). Stråken är nyhartsad. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till en tingest av trä. Cellon är stämd, inne på sextonde rundan nu (tror jag) och den jäkeln ger inte upp alltså. D-sträng släng dig i väggen och börja samarbeta.....
Jag funderar allvarligt på att få såna där fancy stämskruvar fixade på den, såna som man har på gitarrer. Som man bara skruvar lite lätt på. Istället får jag i stort sett bruka våld för att få dit dom. Trä mot trä liksom. Tufft.
Men vackert.
Och det är lite småjobbigt just nu att hoppa över D hela tiden.... Så, intresse nummer 1 får ta över en liten stund medans jag funderar ut ett bra knep för detta....
Kram och hej
Men. Jag startar 08 (hemkommen) med intresse nummer ett: Dricka kaffe. Det är supergott.
Jag fortsätter med intresse nummer två: BodyBalance. Nötar en stund. Tappar tron på mig själv och pausar en stund.
Glider då lätt in på intresse nummer tre: Virka och titta på dr Phil på youtube. Detta går även utmärkt att kombinera med intresse nummer 1.
DÅ! Helt plötsligt märker jag att fingrarna minsann kliar efter något helt annat. Blicken drar sig gång på gång mot något mörkt i hörnet. Något som jag ofta har dåligt samvete över, något som stått där lite, lite för länge och alldeles för ofta gnäller "rör mig", "ta i mig" och "för bövelen SPELA PÅ MIG". Eller ja.. Kanske mest "snälla, snälla stäm mig för jag låter just nu förjävligt".
Så, jag plockade fram min cello. Och mängder med känslor blossade upp. Min älskling är nu putsad. (Note to self: packa aldrig mer ner en oputsad cello. Det blir hartsrester i hela fodralet). Stråken är nyhartsad. Mitt hjärta svämmar över av kärlek till en tingest av trä. Cellon är stämd, inne på sextonde rundan nu (tror jag) och den jäkeln ger inte upp alltså. D-sträng släng dig i väggen och börja samarbeta.....
Jag funderar allvarligt på att få såna där fancy stämskruvar fixade på den, såna som man har på gitarrer. Som man bara skruvar lite lätt på. Istället får jag i stort sett bruka våld för att få dit dom. Trä mot trä liksom. Tufft.
Men vackert.
Och det är lite småjobbigt just nu att hoppa över D hela tiden.... Så, intresse nummer 1 får ta över en liten stund medans jag funderar ut ett bra knep för detta....
Kram och hej
Mösshysteri
Datum: 2013-11-15 Tid: 00:56:02
Mitt i natten. Virkar mössor. Kan inte sluta!!!!!!!!!
Hittills har jag virkat en Yub Nub Scoodie till Olof. Den blev perfekt, men kanske lite liten. Vi får se, idag postade jag den på lådan så kanske har han den på skalpen imorgon redan!
Jag har gjort en rosa mössa till mig själv, en grå till lillebror. En mörkare grå flätmönstrad med rosa kant tänkt som present till en liten tjej och en blå med öronlappar till hennes lillebror. Och en flätmönstrad naturvit till lillasyster.
Hittills har jag virkat en Yub Nub Scoodie till Olof. Den blev perfekt, men kanske lite liten. Vi får se, idag postade jag den på lådan så kanske har han den på skalpen imorgon redan!
Jag har gjort en rosa mössa till mig själv, en grå till lillebror. En mörkare grå flätmönstrad med rosa kant tänkt som present till en liten tjej och en blå med öronlappar till hennes lillebror. Och en flätmönstrad naturvit till lillasyster.
Är just nu i full gång med en möjlig ersättare till den blå mössan samt en flätmönstrad mössa till min mamma som är mörkt pumpafärgad? Kan man säga så?
Jag har även tänkt ge mig på att virka ett par vantar till mig själv. Svarta, tumvantar. Jag har börjat. Och jag har ju svårt att avsluta saker och ting....
Men, återkommer med bilder och en annan rolig sak!!
Åter med virknål i handen och film på skärmen. H sover, men jag har nattjobb hela helgen så jag kan lika gärna vara uppe en bra stund till!
Kram
Jag har även tänkt ge mig på att virka ett par vantar till mig själv. Svarta, tumvantar. Jag har börjat. Och jag har ju svårt att avsluta saker och ting....
Men, återkommer med bilder och en annan rolig sak!!
Åter med virknål i handen och film på skärmen. H sover, men jag har nattjobb hela helgen så jag kan lika gärna vara uppe en bra stund till!
Kram
Fredagen
Datum: 2013-11-08 Tid: 11:22:26
Idag är det fredag. Slemmet sitter kvar i halsen och näshålan känns fortfarande svullen, annars tror jag att förkylningen har flytt sin kos för denna gången.
Jag pluggar Bodybalance och det är 16 dagar kvar innan eldprovet då jag vet om jag kan bli instruktör eller inte. Vi får se, jag kanske inte har det i mig. Det är inte lätt direkt.
Idag har jag klottrat på händerna för att komma ihåg att höger är vänster och vänster är höger och när jag väl har kommit ihåg det så glömmer jag att jag ska coacha mitt tomma vardagsrum också..
Hela veckan har jag bakat, så i eftermiddag kommer Hs syster med man för att smaka på lussekatter och lite annat. För jag har bakat mina första lussekatter och det får man, för snart är det första advent.
Jag la på en julduk (få inte spel, den är beigegrå) och funderade på om det var alldeles för tidigt att lägga på röda löpare.. Det är det.
Nu, plugg plugg och kaffe!
Jag pluggar Bodybalance och det är 16 dagar kvar innan eldprovet då jag vet om jag kan bli instruktör eller inte. Vi får se, jag kanske inte har det i mig. Det är inte lätt direkt.
Idag har jag klottrat på händerna för att komma ihåg att höger är vänster och vänster är höger och när jag väl har kommit ihåg det så glömmer jag att jag ska coacha mitt tomma vardagsrum också..
Hela veckan har jag bakat, så i eftermiddag kommer Hs syster med man för att smaka på lussekatter och lite annat. För jag har bakat mina första lussekatter och det får man, för snart är det första advent.
Jag la på en julduk (få inte spel, den är beigegrå) och funderade på om det var alldeles för tidigt att lägga på röda löpare.. Det är det.
Nu, plugg plugg och kaffe!
Tiiiiiiiiidigt
Datum: 2013-11-07 Tid: 06:37:49
Såhär är det. Här kommer ett inlägg som Hanna krävt!
Jag somnade för tidigt igår. Utmattad efter en helt ledig dag, städandes, tvättandes, diskandes, dammandes, bakandes osv somnade jag 22:30. Crazy. Vilket crazy enough väckte mig för en timme sen. Jättevaken.
Eftersom min bättre hälft inte gick och la sig då så sover han som en stock.
Sambon fastar även på morgnarna numera, så tji på att laga mysfrukost där alltså.
Här skulle jag tagit fler bilder men telefonen avled.
Vad har jag att säga?
Kolla in den här coolingen jag gjort till en kompis...
Den heter yub Nub Scoodie och mönstret finns på Ravelry!
Jag har använt ett limited edition? garn från Drops, mjukt och skönt att använda och i helt rätt färg. Öronen är Tilda (3trådar) och Fox.
Här skulle jag tagit fler bilder men telefonen avled.
Annars, så har jag nyss varit sjuk och är nu bättre och ledig en halv vecka till 😘
Snart fyller jag år, men det kan jag ju blogga om en annan gång....
Datordag!
Datum: 2013-07-30 Tid: 17:59:31
Eftersom det bestämdes regn idag så blev den här dagen en datordag.
Inledde dock med lek på förmiddagen tillsammans med Lisa, Tova och Alfred. Vi lekte åka-tåg-till-simhallen och jag fick ha cyklopet på mig på tåget. Det ni!
När de hade gått så blev det så tomt och så tyst och så tråkigt!
Och snart ska den här åska-regn-dator-dagen bli till träningskväll och därefter mat-film-kväll.
Trevligt med semester - DET är frihet!
När de hade gått så blev det så tomt och så tyst och så tråkigt!
Och snart ska den här åska-regn-dator-dagen bli till träningskväll och därefter mat-film-kväll.
Trevligt med semester - DET är frihet!
Vilket lugn...
Datum: 2013-06-18 Tid: 21:00:33
Vilket lugn, vilken frihet. Att känna doften av nyklippt gräs, inta morgonens kaffekopp på uteplatsen, ett fint kök, en mysig soffa och en HÄRLIG SAMBO!
Jag njuter. Jag njuter av att trivas i mitt hem, mitt HEM. Att längta hem.
I lördags längtade jag hem, efter många timmars geocachande längs olika power trails i Halmstad. Blöt, trött och less så smakade McDonald's mat ljuvligt och vaniljkex visade sig vara räddningen för mitt humör. Och när vi kom hem sen, få stövla in genom samma ytterdörr och känna "JAG ÄR HEMMA!!!!!!!!!!!!".
Jag njuter. Jag njuter av att trivas i mitt hem, mitt HEM. Att längta hem.
I lördags längtade jag hem, efter många timmars geocachande längs olika power trails i Halmstad. Blöt, trött och less så smakade McDonald's mat ljuvligt och vaniljkex visade sig vara räddningen för mitt humör. Och när vi kom hem sen, få stövla in genom samma ytterdörr och känna "JAG ÄR HEMMA!!!!!!!!!!!!".
Fantastiskt.
Och Halmstad med omnejd är som vanligt fantastiskt. Utan tvekan.
Från och med imorgon står det en fyra nätter på raken-raid. Därefter en c-tur. Skönt att jag inte behöver ha något liv nu under sommaren i alla fall, jag ska tydligen ta död på kroppen och sen sova, sova, sova.
Så jag har slappat ett par dagar nu, verkligen slappat. Läst ut ett par böcker, druckit kaffe, tvättat, handlat, fluffat sängkläder, funderat på mörkläggningsgardiner.... Slappat. I soffan och på uteplatsen. Slappt!!
Nytt liv!
Datum: 2013-06-03 Tid: 10:33:36
Så börjar en ny era... Sitter i vår nya lägenhet ivår nya soffa. Omkring mig råder kaos bland kartonger och saker.
Jag är trött, både i kroppen och mentalt. Det tar på kraft och på tålamod att flytta.
Men jag måste säg att det gick fantastiskt smidigt att flytta. Större delen av flyttlassen gick på fredagen, resten av min lägenhet på lördagen och igårkväll var den flyttstädad och klar. Nu sitter jag här och väntar på att minutrarna ska gå så att jag kan få den slutbesiktgad och lämna ifrån mig nycklarna.
Det ska bli ljuvligt att lämna den lägenheten bakom mig. Få rå om vårt hem, fira sommaren och sova bredvid min kärlek så ofta jag sover natt hemma.
Slippa grannarna, de hundra arga katterna, musikdunk avigt och rätt, höra hissdörren, barnskrik och personer som pratar direkt utanför min ytterdörr.
Här är så tyst, så tyst. Underbart!
Idag? Packa upp mina kläder ;)
Trams!
Datum: 2013-05-30 Tid: 21:52:48
Sista natten i min lägenhet står för dörren.
Sängen är nermonterad, allt på väggarna nerplockat. Lite saker finns kvar här och där, men det får stå tills jag packat upp ett par lådor på nya stället och kan åka tillbaka med de tomma lådorna.
Mina fina föräldrar kom ikväll och hjälpte mig med ner- och isärmontering av allt. Skönt att ha det gjort.
Imorgon börjar vi med att hämta släp, hämta utemöbler och så hämta nyckeln.
Därefter blir det flyttrace :)
Det mest spännande är att jag ligger här med tryckande huvudvärk och är på dåligt humör. Stressen börjar ta ut sin rätt och min virrhjärna glömmer både det ena och det andra.
Åter till packning innan läggdags!
Smarthet
Datum: 2013-05-29 Tid: 20:21:00
Vaknade idag med stor panikkänsla och ringde direkt till försäkringsbolaget som ordnade till det med en ändring av hemförsäkringen till den nya lägenheten. Herrejäklar!!!
Detta med att packa smart har nog varit mitt största bekymmer genom hela packningen. Hur packar man smart?
Förra gången jag flyttade blev det inte smart någonstans. Påsar med kläder, flyttkartonger proppade med bara böcker och framförallt ganska små lådor = många lådor.
Det blir många lådor denna gången också. Jag sa till mamma att "nu räcker det nog med lådor". Jo, tjena! Jag har ca 2 ½ låda kvar och mer än så att packa. Bara halva köket upptog ju två stora lådor + ett par mindre. Kvar är iofs mycket såna saker som har "egna" lådor eftersom jag sällan slänger en förpackningslåda. Är faktiskt ganska smidigt när det väl kommer till kritan att ha den där lådan eftersom man slipper slå in det i papper och annat mög.
Det finns dock vissa saker jag är otroligt rädd om som jag vet att hjärtat skulle gå i tusen bitar om det gick sönder. Det är två uppläggningsfat från mormor, det är en stor fin skål ifrån mormor, en vacker vas som jag fick i examenspresent av en väns föräldrar, självklart min kaffebryggare, mitt kakfat av pressat glas, min CELLO!!!!, pianot... Ja, det fanns visst en hel del saker.
Problemet är hur jag ska göra för att få alla dessa saker helskodda till den nya lägenheten? Köra dem en och en i bilen med en person utsedd till att vakta och skydda? Speciellt cellon........!
Nu har i alla fall mamman min varit här en stund och hjälp mig lite, känns som en stor skjuts framåt. Imorgon blir det full fokus på att tömma ut förrådet på allt skräp och skit som finns där. Kassar och lådor med tidningar som jag prenumererat på år ut och år in. De väger ett ton att bära!
Så fokus imorgon: Förrådet. Slänga gamla tidningar, tömma alla små kartonger på skräp. Slänga detta skräpet också. Packa ner pianot. Fokus efter att detta är klart? (För det SKA bli klart) Fokus då ligger på allt smått, eventuellt montera isär sängen och reda ut skräp-kassarna. Tömma köksbordet och fälla ihop det.
På lördag kommer det så bli "en del" körande till miljöstationen.
Detta med att packa smart har nog varit mitt största bekymmer genom hela packningen. Hur packar man smart?
Förra gången jag flyttade blev det inte smart någonstans. Påsar med kläder, flyttkartonger proppade med bara böcker och framförallt ganska små lådor = många lådor.
Det blir många lådor denna gången också. Jag sa till mamma att "nu räcker det nog med lådor". Jo, tjena! Jag har ca 2 ½ låda kvar och mer än så att packa. Bara halva köket upptog ju två stora lådor + ett par mindre. Kvar är iofs mycket såna saker som har "egna" lådor eftersom jag sällan slänger en förpackningslåda. Är faktiskt ganska smidigt när det väl kommer till kritan att ha den där lådan eftersom man slipper slå in det i papper och annat mög.
Det finns dock vissa saker jag är otroligt rädd om som jag vet att hjärtat skulle gå i tusen bitar om det gick sönder. Det är två uppläggningsfat från mormor, det är en stor fin skål ifrån mormor, en vacker vas som jag fick i examenspresent av en väns föräldrar, självklart min kaffebryggare, mitt kakfat av pressat glas, min CELLO!!!!, pianot... Ja, det fanns visst en hel del saker.
Problemet är hur jag ska göra för att få alla dessa saker helskodda till den nya lägenheten? Köra dem en och en i bilen med en person utsedd till att vakta och skydda? Speciellt cellon........!
Nu har i alla fall mamman min varit här en stund och hjälp mig lite, känns som en stor skjuts framåt. Imorgon blir det full fokus på att tömma ut förrådet på allt skräp och skit som finns där. Kassar och lådor med tidningar som jag prenumererat på år ut och år in. De väger ett ton att bära!
Så fokus imorgon: Förrådet. Slänga gamla tidningar, tömma alla små kartonger på skräp. Slänga detta skräpet också. Packa ner pianot. Fokus efter att detta är klart? (För det SKA bli klart) Fokus då ligger på allt smått, eventuellt montera isär sängen och reda ut skräp-kassarna. Tömma köksbordet och fälla ihop det.
På lördag kommer det så bli "en del" körande till miljöstationen.
Att det ska vara så svårt att packa lite saker i kartonger ;)
