Johannas

Det är konstigt, vad året går fort. Natten inatt har också gått fort. Den har varit fullspäckad med saker att göra på jobbet - som jag hade tid att göra i lagom takt. Skönt!

Har egentligen ingenting bra att ha på mig ikväll. Provade nyss en gammal klänning (som jag använt EN gång) och det tog sjuhelsikes tid att tråckla på den - och av. Jag kan ha den - om jag har något över som en liten jacka eller nåt.

Går även att ha jeans. Och tröja/linne/tunika/whatever. Jag vet inte. Jag bryr mig heller inte så mycket just nu. Vill mest bli trött så jag kan sova en liten stund innan det är dags att kämpa för att bli vackrare inför kvällen. För det är trots allt nyårsafton...

I vilket fall så har jag i år bestämt mig för ett nyårslöfte inför 2012.

Ta hand om mig själv!

Hela året dessutom. För det här fungerar inte längre!

GOTT NYTT ÅR!!

För det första. Vad hände med detta år, det här året som jag aldrig trodde skulle få ett slut? Det bara försvann, försvann i ett virrvarr av känslor, händelser och ja - vad? Det verkar inte som att det är mycket jag minns, trots att det har hänt så otroligt mycket på ett år. Alla människor, platser, miljöer och tankar... Virrvarr!

Och precis som jag trodde att jag hittat nåt roligt - så har den där jävla zumban dödat min höft. Höfterna har jag haft problem med av och till, men nu, efter detta - så tror jag att jag skulle kunna hugga av mig den högra höften. Jag vet inte vad jag gjorde för fel. Troligen massor.
Och roligt är det väl kanske inte, hälften av tiden gråter jag över min oduglighet. Hemsidan lovar ju att det passar "alla målgrupper". Att alla ska kunna? Tro fan det. Inte jag. Jag är den där som vid varje gympapass, när alla går åt höger så tar jag åt vänster. När alla andra höppar så böjer jag mig. Det är skitpinsamt och gör att jag inte går dit. För ibland så kan man till ve och fasa till och med se sig själv i spegeln. Jag fattar inte. Jag klarar steg ett på alla steg, även steg 2. Men någonstans mellan steg 2 och 3 så tappar min hjärna fokus - eller har jag för mycket fokus. Men det går inte. Jag känner mig som en padda och är faktiskt ganska glad att ingen kan se mig, att jag är här hemma. Om jag dessutom har lyckats göra steg 3 halvt om halvt dugligt, så när det väl dyker upp nästa gång - då funkar det INTE.
Tänkte jag skulle överraska helt plötsligt med att ha en sjuk kondition, asbra magmuskler och bli liiiite smalare. Eller liknande. Men just nu, med tårarna rinnande - inte så roligt. Ond höft och lika dålig koordinationsförmåga som en flodhäst.

Går i duschen och sedan rätt i sängen. Besviken och ledsen. Idag också.

Idag vaknade vi, en pigg och utvilad och en trött som en gnu - det syns ju på tiden på senaste uppdateringen. Lycklig var jag i alla fall!

Vi åt en mysig frukost på Ritz, tog därefter lillebilen till Kristianstad för att glo på TV-apparat till mig. MEN. Blä vad jag hatar affärer med mycket människor. Tacka vet jag internet. Men nu har jag väl lite bättre koll...

Vi var ju inte i EN affär heller. Men mitt "säkra kort" Media Markt var nog den största besvikelsen av alla. Inte en enda skylt vara fanns ju där - SÅ PLOCKA NER SKYLTARNA DÅ!!!! El-giganten var väl av den bättre sorten, men man måste ju stå i kö för att få hjälp.. Och den kön var lång..

Väl hemma kom Mipis på fika! Trevligt! Det gör vi om snart igen, som tur är! Känner mig lite lättare i själen. Hade även ett långt samtal i bilen hem med H, lättare i själen av det också, bara att få prata av sig om allt konstigt runt omkring mig just nu..

Nu sitter jag här och orkar inte ta mig för nånting egentligen.. Kanske ska jag städa, kanske ska jag titta på film... Kanske ska jag ta tag i att rensa telefonen.. Kanske inte...

Ha en trevlig kväll!

En helt vanlig tisdagskväll, varit ledig idag och slösat bort halva dagen med att sova..






Nu: virka och se film!
Gonatt

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera."

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

I år har jag massor med saker jag önskar mig i julklapp men som jag absolut aldrig kommer att få. Jag önskar mig en kamera och en TV till exempel.
Jag har även önskat mig hörlurar till ajfånen eftersom de som medföljde när jag köpte den trollade bort sig själva en dag. Jag önskar mig pengar, jag önskar mig en mortel i gjutjärn ifrån Skeppshult, en stor hallspegel med tjock vit ram runtom, en brödkniv ur OBH Nordicas serie, kanske ett knivställ också... Jag önskar mig ett nytt fodral till mig ajfån, kläder, nya ringar, berlocker till mitt armband, köksassistent...

Verkar inte finnas gränser för min girighet i år....

En vän som bor långt bort. EN vän? Nästan alla mina vänner bor långt bort.
Men den som bor längst bort, av de som står mig närmast, det är min pärla Emelie.
Vi lärde känna varandra i högstadiet, i sjuan när vi började i samma klass. Jag tyckte först hon var lite märklig, med lite annorlunda stil. Men det dröjde inte särskilt länge innan den där underbara personligheten visade sig och jag blev sådär kompiskär i henne. Hon är en riktig klippa. Trots att stormarna alltid viner om henne, med bakslag efter bakslag, hårda ord och tråkiga händelser - så står hon där. Rakryggad som få. Det finns ingen annan jag vet som har fått ta så många smällar som hon. Och så reser hon sig upp igen och går bestämt mot målet. Och så står hon för vad hon tycker, hon tycker mycket och jag gillar hennes åsikter! De är hennes, de är personliga och de är starka

Hon har en riktigt häftig stil, hon har det vackraste hår som det går att spexa till på alla möjliga sätt. Hon är färgstark, lika lång som jag och har alltid massor med skitsnygga skor, väskor och kläder.

Hon skrattar mycket, hon har världens roligaste humor och ser humorn i alla saker runt om sig. Hon är inte rädd för att bete sig lite annorlunda, lite knasigt och det är så härligt att vara i närheten av en sådan person.

Hon är en sån vän som man inte behöver ringa varje dag, varje vecka eller varje månad. Varje gång vi träffas är vi tillbaka i samma vänskap som alltid - då kan vi sitta i timmar och prata. Jag vet att hon finns där, när som helst. Jag vet att hon finns där vad som än händer.

Trots att vi bråkat, inte pratat på länge så blir vi alltid sams igen. Jag tror vi båda två känner lika starkt inför ordet förlåt och då blir det så mycket lättare.

Det är flera år sedan vi bodde i samma stad ens. Jag flyttade efter gymnasiet och när jag flyttade tillbaka igen passade Emelie på att flytta iväg... En dag kanske vi bor närmre varandra, så det blir lite lättare att tillfredsställa prata-massor-över-en-stor-kopp-kaffe-med-en-människa-som-vet-allt-om-mig-behovet... Det finns ingen annan som Emelie!

En plats jag absolut vill besöka innan jag dör...? Jag har alltid velat åka till Australien och åka runt där... Jag vill se Uluru i Uluru–Kata Tjuta National Park... Det vill jag.
När jag var yngre slukade jag alla skönlitterära böcker om livet i Australien i början av 1900-talet och blev ganska förälskad. Men det är ju också svårt att tycka om en plats som man aldrig varit på, ett land man aldrig besökt. Men det är ändå en liten dröm, att nån gång få se den där klippan, det där landet och lyssna på den härliga dialekten.

Min perfekta dag.... Om jag hade fått välja själv så hade det varit så här; Vaknat utvilad efter att ha sovit tillräckligt många timmar på natten. Gå till jobbet och jobba på förmiddagen, fram till klockan 11, känt att jag gjort nytta och att patienterna mått bra. Därefter gått på lunch med en vän eller familjemedlem. Gått på en promenad i skogen. Virkat, läst eller sjungt vid pianot en stund. Fikat med någon jag tycker om. Kaffe och smörbulle från Ritz.
Därefter myst lite i soffan, tänt lite ljus... Framåt kvällen ätit en god middag tillsammans med min kära H, tittat på en film och druckit lite vin.
Till sist somna skittrött i min goa säng efter att ha läst bok en liten stund...

Något sådant tror jag...

Och den sista av mina fyra lediga dagar går mot sitt slut. Det blir att jobba tre dagturer 06:45-15:30 lör, sön, mån nu. Sista tre dagarna på avdelningen. Onsdag nästa vecka tar jag inte hissen lika långt upp utan hoppar av på min gamla avdelning igen. Ska bli så kul att jobba med det gamla gänget - men jäklar vad jag kommer sakna de jag abetar med nu... Och det värsta är att det inte bara är att gå upp och hälsa på alla, utan många "sprids med vinden" till andra avdelningar, precis som jag. Vårt goa gäng splittras.

Idag skulle H kommit inom på fika men det blev någon form av missuppfattning, så här satt jag och väntade med tinade bullar och nybryggt kaffe. Så fick jag äta upp alla bullarna själv... (Det gjorde ju visserligen ingenting...).
Så idag har jag inte träffat en enda människa. Abstinensen börjar växa sig stor och jag får nog snart ta mig en tur till affären. Har ett paket att hämta ut - så träffar jag åtminstone någon där....! Haha..

Ikväll blir det virkning av filt framför någon film. Jag försökte mig på en annan variant av mormorsrutan. Kolla in denna sidan Stickskolan. Jag försökte mig på nummer 15, den med blomman på. Jag virkade ofta blommor när jag var liten, mormor lärde mig det. Men nu hade jag totalt glömt bort det och den såg dessutom alldeles fruktansvärd ut när den var klar. Stor och ful. Ska prova med en mindre storlek på virknålen senare...

Ha en trevlig fredagskväll!

När jag var liten var jag en vildpotta. Jag har aldrig tyckt om att vara på samma ställe för länge, jag vill ha människor omkring mig och jag vill ha roligt.

Jag tror att jag ofta var glad, busig och livlig... Jag kunde nog bli arg - precis som nu, men har aldrig varit långsint.
Jag var nyfiken, full av fantasier och hade en låtsaskompis som hette Vidda. Snyggt namn! Vidda var äldre än jag, säkert en 10 år äldre än mig och jag mellan henne och mig var jag hennes lillasyster. Jag minns henne väldigt tydligt. Lite roligt att man kan minnas en låtsaskompis så klart.
Jag minns väldigt mycket från när jag var väldigt liten, jag minns när min lillasyster låg i mammas mage, jag var 2 år då.. Jag minns hur jag stod under magen och klappade på den med båda händerna, jag minns när vi var ute på promenad mamma, pappa, mormor och jag och mamma sa "nu blir du snart storasyster" och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag skulle bli storasyster - jag ville ju vara LILLASYSTER!
Jag minns att jag sov hos min dagmamma och att mamma och pappa ringde, det var mörkt ute och Marianne (min dagmamma) hämtade mig till telefonen och sa att jag hade fått en lillasyster. Jag minns när vi var på BB och hälsade på och jag var så ARG för att mamma höll den där lilla skitungen och inte kramade och gosade bara med mig.
Jag minns när lillebror föddes och vi läst en gravidbok varje månad med mamma - tillslut fick syskonen en lillebror som fick heta Tomas. Så vi var ju övertygade om att vår lillebror hette Tomas - för det hette väl alla pojkbebisar? Vad var det annars för mening att vara pojkbebis? Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle få en lillebror, medan alla andra kallade magen för Julia.

Jag tyckte om att leka, jag lekte mycket och jag härjade och domderade med mina syskon, bestämde vad dom skulle spela för roll i mina lekar. Jag var överförtjust i dockor och lekte jämt mamma, morfar, barn med min lillasyster. Leken gick ut på att jag var mamma och ca 12 år gammal (för då var man väldigt vuxen) och lillasyster var min morfar och fick prata med mörk röst. Ungefär 10 av våra dockor var mina barn i olika åldrar. Dessa barn skulle då åkas runt med till olika påhittade affärer, cyklas med, badas i påhittad simskola på sommaren (de som inte var av tyg), kläs upp till fina påhittade middagar, sitta i soffan snällt och titta på barnprogram.. Fullt ös med andra ord.

Jag minns när jag skulle börja lekis och läraren ringde mig innan och önskade mig välkommen till skolan. Redan innan var jag lite besatt av att läsa och skriva. Min mamma läste mycket och då ville jag också. Jag älskade böcker redan då. Så jag knotade på i min nyfikenhet och ville lära lära lära.
Så jag blev alldeles iskall när fröken ringde. När vi hade lagt på var jag livrädd - för HUR skulle jag kunna börja skolan när jag inte kunde räkna matte??

Jag började spela cello när jag gick i trean, åtta eller nio år gammal. Jag knotade iväg med ett instrument på ryggen nästa lika stort som jag själv. Drömmen var att spela fiol, men där fanns inga platser. Så ringde min kära cellolärare Anna och frågade om jag ville spela cello istället - det var ju som en stor fiol fast man sitter ner och spelar. Okej tänkte jag och hade ingen aning om vad för kärleksresa jag gav mig in på. Min allra första cello jag spelade på var en mörk, mörk pytteliten 1/4 dels cello. Den minsta. Och den var så fin, så fin. Drömmen om att äga en mörk cello började gro. När jag sen tog studenten så erbjöd Anna mig att köpa en cello av henne. Hennes allra första egna cello och den ville hon att jag skulle ha. Så jag tog sparpengar och betalade ena halvan och fick andra halvan av mina föräldrar. Min älskade cello är MÖRK! Den är byggt 1832 och är lite skavd och lite repig - men ÅH så vacker och den har en väldigt vacker klang, även för att vara en "damcello". Den är alltså inte fullstor utan en 7/8 dels cello.

Jag började även "för tidigt" i kyrkans barnkör. Jag var knappt fem år. Mamma var så trött på att jag alltid sjöng vid matbordet och trodde att det skulle avhjälpa med att jag fick sjunga av mig lite. Men - jag fick ju bara fler sånger att sitta och sjunga vid matbordet... Där väcktes min andra kärlek - sången. Jag har sjungt sedan dess, på olika sätt, ställen och i olika körer.. Och det kommer jag aldrig någonsin sluta med.
Olika instrument har jag alltid försökt mig på. Piano, fiol, tvärflöjt, blockflöjt, dragspel, gitarr, munspel... Allt jag kommit över har jag plinkat på. Men sången - det är ju den enda instrumentet jag bär med mig överallt..

Jag var pappas flicka när jag var liten och är väl i stort sett det fortfarande. Jag skulle alltid vara med pappa, pappa och collien Jack. Allt som pappa gjorde ville jag göra. Jag skulle åka traktor, jag skulle måga i ladugården, mata kossorna, mata lammen. Jag hade min egen tramptraktor - med släp och en egen liten minioverall. Där pappa var - där ville jag vara.

Jag samlade på sten. Jag samlade på allt. Jag kunde inte slänga någonting. Fortfarande har jag massor med lådor hemma hos mamma och pappa som jag borde gå igenom med mängder av berättelser som jag skrev som liten som jag inte kunnat slänga. Och trasiga leksaker. Och favoritplagg. Och mjukisdjur. Och sten.

Text of Wall crits you for 1872374034k damage.

En av mina favoritböcker måste nog ändras till min favoritbokserie istället.
Det är en serie som min moster slängde till mig första böckerna av en gång när vi skulle åka hem därifrån, jag var kanske tretton år gammal? Jag hade ingenting att läsa på vägen hem och var ganska sur över det. Men så började jag läsa, och kunde inte sluta - jag var helt trollbunden av berättelsen. Det är en släktsaga på 47 böcker; Sagan om Isfolket av Margit Sandemo.



Den börjar med boken Trollbunden.

Jag vet inte om någon annan hör det, men grannen ovanpå låter som om han/hon/den/det har inhyst hästar över natten som galopperar omkring. Surt. Jag passar på att publicera ett gäng inlägg nu då, som legat skrivna i arkivet.. Det är en julkalender (så otroligt smart av mig att spara dem till nu då!?). Var helt enkelt så att jag började i början av december och skrev flera framöver. Sen glömde jag bort att jag hade skrivit dem. Som vanligt. Så jag har modifierat dem lite och nu slängde jag upp dem - på rätt datum och allt. Hoppas grannen ovanpå somnar av utmattning snart. För det önskar jag att jag kunde få göra.... somna om.. Får prova det igen.... Och virka lite...

Jag håller på att virka en filt... Det ska nog bli en present, om den blir bra nog vill säga....

Nu blir det bullar i ugnen minsann, syster har varit här för att hjälpa till med lite lussebullebak!

I somras flög vi upp till Umeå, för att träffa ett gäng av de skönaste människor jag vet. Jag har lärt känna dem genom datorspel sedan flera år tillbaka. Varje år träffas vi på någon ort i Sverige och detta året var det så dags för Umeå. Vi hade tre fantastiska dagar/kvällar/nätter i en stad som aldrig blir riktigt mörk på natten.

Då togs denna bilden, efter en lång stunds tramsande med en kamera. Jag fick kommentarerna: "Du ser ut som en man", "Du kan inte hjälpa att du ser så ful ut på den här bilden", "Gör minen igen, jag skrattar ihjäl mig!". Här är så bilden, så får ni avgöra själva - är det verkligen den fulaste minen jag kan göra? Annars har jag fler på lager.
Och ja - jag vet att det är bland de mest osmickrande bilder.

Hallå? Jag är pryltokig, jag älskar alla mina saker!!!!

Men just nu är favoriten min stickekorg, med alla garn, stickor, virknålar och skräp! Den är min följeslagare vart jag än går. Nej, förresten, inte in i köket för där kan den bli spilld på (MYCKET stor risk för spill i köket av fröken spillpotta).

Jag saknar min mormor. Det är en saknad som aldrig kommer att ta slut. Jag saknar hennes mjuka kramar, hennes sätt att le genom telefonluren och säga "är det min gullunge" med sin härliga dialekt. Jag saknar hennes raka frågor, hennes sätt att höra att något inte stod rätt till och hennes sätt att lyssna. Jag saknar hennes roliga egenheter, hennes värme och hennes matlagning. Jag saknar att kunna be om en stickad kofta och få den, jag saknar att gå omkring i hennes lägenhet, rota bland hennes kläder och prova hennes många skor. Jag saknar hennes doft och hennes virkade dukar som hängde över sofforna. Jag saknar godisskålen med mjuka sockerfria godisar, jag saknar att springa fram och inspektera den nya lilla kristallfiguren framme på TV:n. Jag saknar frukosten som serverades på en liten bricka när man precis klivit ur sängen. Jag saknar att sitta bredvid henne i soffan, titta på spännande parabol-kanaler medans hon virkade fina, fina maskor. Jag saknar hennes leende, jag saknar hennes skratt. Jag saknar hennes röst. Jag saknar hennes gränslösa kärlek till oss syskon och hur glad hon blev när vi kom dit.

Jag saknar att hon finns där, jag saknar allt allt allt. Jag saknar till och med att sitta på den höga toalettstolen i hennes lägenhet och prova alla krämer som stod på badkarskanten. Jag saknar att se henne vinka hejdå i fönstret, ända tills bilen svängde runt hörnet, jag saknar farfarsurets tickande, mumlet ifrån radion i köket, alla läppstift o skålen på byrån i hallen. Alla de gamla läppstiften som vi fick prova och alla de nya svindyra som vi inte fick prova med gjorde det ändå. Jag saknar hennes scarfsar med klämmor på, jag saknar att snurra runt runt runt i snurrstolen i vardagsrummet.

Nu ska jag faktiskt gå och gråta en stund.

Jag funderar mycket kring detta och det diskuteras även livligt kring detta. Men vad jag vill är att bli sambo. Så småningom vill jag även ha barn, jag vill gärna gifta mig och ha ett bröllop, jag vill ha en fast anställning och jag vill ha ett eget hus tillsammans med den jag älskar. Ganska enkelspårigt?

Jag vill även utvecklas inom mitt yrkesval, gärna gå en vub men vilken har jag inte alls bestämt mig för. Är mycket inne och traskar på en av dem, men det kan lika gärna slå över på en annan. Vilken det än blir så känner jag mig inte redo ännu. Jag vill ha mer kött på benen.

Jag vill även resa, se lite platser jag drömt om att få se. De är många...

Jag vill vara lycklig, känna frihet och ha kvar min längtan efter att leva. Jag vill ha nya mål att sträva efter, nya drömmar och nya valmöjligheter alltid.

Konstigt?

Plånbok
Nycklar
Papper
Pennor
Godis
Tuggummi
Bindor och sånt
Tandborste
Tandkräm
Skräp
Pincett
Pamol, Omeprazol och Samarin
Extra strumpor
Kalender
Id-kortet till jobbet
En bok brukar finnas där
Kvitton
Deodorant
Smink
Ja.. Vad finns inte där..

Jaha, jag som lyssnar på så mycket musik. Och det där med favoritlåtar varierar ju så oändligt hela tiden.

Just nu är jag mycket inne på Kärlekens Tid. Den versionen Helen Sjöholm framför tillsammans med Duvemålakören. Fantastiskt!

Det här klippet börjar med en annan favorit också... Men övergången är snyyyyygg!

Jag var bara tvungen att gå och ändra detta. För det blev ändrat.

Jag har en ny, rödrutig flanellpyjamas som jag plockar på mig så fort jag inte tror att jag ska utanför dörren mer under dagen. Den är varm, skön, mjuk och MYSIG!

Kort sagt allt jag önskar mig av ett mysplagg. Och jag tycker att den är förbannat snygg också. Jag tror att H är av en helt annan uppfattning, men så kan jag också svepa in mig i morgonrocken jag fick i julklapp av honom ett år ovanpå min fina flanellpyjamas. Men det håller inte särskilt länge heller för då (för ovanlighetens skull) så dör jag av värmeslag. Detta brukar även toppas med duntofflor/sockar.

Flanellpyjamas - det nya modet?!

Haha! JA!

Det är ett fotografi av min lillebror. Jag tog den med min kamera för kanske 13 år sedan, så det ligger i någon låda, ska försöka rota fram det nån dag och lägga upp om jag får för Fippling.

Jag sminkade (efter TIMMAR av övertalning) min lillebror i allt vad jag hittade i mitt sminkbord (ja, jag hade ett sånt), bland annat med ett blått läppstift. Jag iklädde honom i ett diadem med blommor på. Som överdel fick han ta på sig min finaste "BH", en vit silkig sak med lite spets och grejer (totalt platt också). Som underdel och efter ÄNNU mer övertalning och tårar (för nu kände han sig ganska färdig med att vara flicka) så fick jag på honom 4 kjolar. Stora fluffiga underkjolar och en blommig överkjol. Kan tro att han var GRANN!

Och så gick han lägga sig på rygg på en matta med en liten bukett fejk-blommor i händerna och le stort och flickigt med vitt spridda kjolar rätt in i kameran.

Ett underbart foto. UNDERBART. Tycker jag. Tycker INTE min lillebror!!!!

För att göra inlägget drastiskt kort.

Jag har i princip slutat läsa bloggar. Fastän jag tittar in och LOVAR att nu jäklar SKA jag läsa, så nej. Det glömmer jag till dagen efter.
Men. En liten lista som jag kikar på nån gång i månaden kanske...

- Systeryster, say no more!?
- Sandras modeblogg, H's systerdotter, kikar kanske inte så mycket på kläderna som på vad Sandra faktiskt har för sig ;)
- Hannas blogg, min tokroliga vän som flyttade till Kalmar, lagom till jag flyttade hem.
- Saras blogg, min kära föredettagranne/klasskamrat/stödgenomallapraktikplatser och en härlig person.
- En blogg som heter Min längtan efter dig, som Anna skriver - hon och hennes man var med i programmet Drömmen om ett barn på TV3.


Jag orkar inte ens länka.... Kanske går tillbaka och gör det senare :)

Tjohej!

Jag var mig själv hoppas jag!?

Jag arbetade som sjuksköterska på kirurgen, jag bodde där jag bor nu, jag var tillsammans med H, jag filurade runt som jag fortfarande gör på fritiden - inget vettigt alltså.

Men jag drömde om att livet skulle ha tagit en annan bana än den gjort. Jag drömde och drömmer. Men är väl närmre nu än då. It takes two to tango.

Jag var i och för sig i vanvettig panik på jobbet och trodde aldrig att jag skulle klara av det - men det gjorde jag och jag ångrar mig inte en sekund. Jag hade precis bytt jobb och börjat på sjukhuset och framför mig stod uppgifter jag varit bubbelplastskyddad från på mitt sjuksköterskejobb i kommunen. Läxa lärd - mer kött på benen inför kommunjobb.

Jag hade inte bott i min lägenhet så länge då, så jag tror jag trivdes fortfarande. Trivs inte lika mycket nu - mest beroende på jobbiga grannar och pappersväggar.

Jag var femtioelva erfarenheter fattigare och ganska osäker på vad jag egentligen ville. Ville jag bo här? Ville jag bilda mig ett liv här? Ville jag någon annanstans, jobba med något annat? Vilken jäkla tur då att året gick så jag fick svar på frågorna i alla fall.

En person jag beundrar. Jag beundrar många... Svårt att välja bara en....

Men, okejdå. Jag väljer att berätta lite, lite om min mormor.

Älsklingsmormor föddes på en gård, näst sista barnet i en skara på fyra. Hennes egen pappa dog när hon var baby och fick efter en tid en plastpappa (skitmodernt) som även var hennes farbror. Hon hade då två äldre systrar och en lillebror (som för övrigt bor kvar på gården nu). Hon knogade och slet på gården tillsammans med övriga familjen. När hon sen blev lite äldre läste hon till vårdare, inom psykiatrin och träffade då en man. Med denne man blev hon gravid (ja det är min morfar) och sedan lämnad. Gravid. På 60-talet. Nu vet jag inte alla detaljer och det jag vet behöver jag faktiskt inte låta alla andra veta. Men i vilket fall fick hon komma hem igen och fick min mamma. Hur som haver blev hon ihop och lämnad en gång till av min morfar och uppfostrade sen min mamma ensam, samtidigt som hon arbetade som vårdare på psyk i Kristianstad.

Hon hade det tufft ekonomiskt. Hon hade det nog inte så lätt på något plan på den tiden som ensamstående mamma. Men jag måste säg, hon gjorde ett fantastiskt jobb! Min mamma är så fin!

Nej, jag orkar banne mig inte hålla på att kringgå detaljer såhär. Så det får sättas punkt för jag bara pladdrar planlöst.

Eftersom mormor hade epilepsi fick hon inte köra bil, hade ingen bil därav och åkte därför alltid buss och tåg till oss. Så det blev ju inte så ofta. Men vi hälsade på henne. Men något hon ofta sa i telefon till mig de sista åren var att hon trivdes ensam, men att det kändes ensamt, att hon saknade oss. Mormor hade även en kolesterolsjukdom, en ärftlig sådan och den hjälpte till att avsluta hennes liv i form av en rejäl hjärtinfarkt på kvällen den 1:a april 2005. Ensam i sin lägenhet.

Punkt.

Ja inte är det en hund i alla fall!

Staden jag bor i heter Sölvesborg och är väl egentligen för liten för att kallas en stad. Men ja. Runt 8000 invånare i staden i alla fall...

Johanna heter jag, nyss fyllda 23 år. Bor i en ganska stor etta i Sölvesborg, i samma kommun som jag är född. Är tillsammans med älskade H sedan ungefär lite mer än 3 år tillbaka.